Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
I handen håller du det första numret av Världssocialistiska häften, som ges ut av den nyligen bildade Världssocialistiska Gruppen.
Detta första nummer tar upp några problem, aktuella frågor och händelser som vi ofta får frågor kring. De analyseras alla ur den unika socialistiska synvinkeln, som Världssocialistiska Gruppen ensam representerar i det här landet.
De olika kapitlen i Socialismens idé och politik är översatta från Questions of the Day, en pamflett utgiven av Storbritanniens Socialistiska Parti. Delvis har de omarbetats för att passa Svenska förhållanden bättre.
Kapitalismen är ett samhällssystem grundat på klassägande av produktions- och distributionsmedlen. Rikedomarna produceras av egendomslösa lönarbetare för vinstgivande försäljning på marknaden. Kapitalismen är därför ett klassamhälle där ett privilegierat fåtal lever av det exploaterade flertalets arbete. Det finns i såväl Sovjet och Kina som i Sverige och Amerika.
Den grundläggande motsättningen i kapitalismen står mellan social produktion och klassägande. Samtidigt som arbetet med att producera rikedomarna utförs genom att miljontals människor samverkar i produktionen, tillhör produktionsmedlen och produkterna endast en del av samhället, kapitalisterna. Det är denna grundläggande motsättning som orsakar moderna samhällsproblem eftersom den innebär att produktionen inte kan bedrivas för att uppfylla mänskliga behov. När dessa behov strider mot det privilegierade fåtalets vinstintressen måste därför behoven komma i andra hand.
Under kapitalismen uppfylls människornas behov bara i den mån de kan betala för sig. Det är knappast ett problem för de rika men däremot, som alla vet, för männen och kvinnorna som arbetar för löner och utgör arbetarklassen. Eftersom detta uttryck ofta återkommer i resten av skriften ska vi definiera det exakt.
Arbetarklassen består av alla män och kvinnor son är utestängda från ägandet av produktions- och distributionsmedlen. De måste därför av ekonomiskt tvång sälja sina andliga och kroppsliga färdigheter för att försörja sig. En arbetare särskiljs inte genom sin klädsel, sitt sätt att tala, var han bor eller sitt arbete utan genom hur han försörjer sig. I Sverige är mer än 85 procent av den vuxna befolkningen arbetare. Resten är småföretagare och de rika.
Eftersom arbetaren under kapitalismen är beroende av sin lön för att leva är det förstås mycket viktigt att veta vad som bestämmer lönenivån. Lönen är i själva verket ett pris, priset på de andliga och kroppsliga färdigheter som en människa säljer till sin arbetsgivare. Den är inte en belöning för att hon arbetat eller en andel i produkten eller ens priset på det utförda arbetet.
Att motta ett lönekuvert är en köp- och försäljningstransaktion som i princip inte skiljer sig från försäljningen av ett par skor eller en bil. Priset på en människas förmåga att arbeta - eller "arbetskraft" som Marx kallade den - bestäms på ungefär samma sätt som skopriset eller bilpriset, förenklat uttryckt genom den arbetsmängd som behövs för att producera och bevara den, av dess värde.
Därför kan en människas lön i det långa loppet aldrig vara särskilt mycket högre än vad som behövs för att täcka hennes kostnader för att hålla sig själv arbetsduglig, med tillägg för hennes familj och utbildning. En ingenjör med examen får mer än en oskolad arbetare på grund av att det kostar mer att utbilda och försörja ingenjören.
Lönesystemet är ett sorts ransoneringssystem. Det begränsar en arbetares konsumtion till vad han behöver för att hålla sig själv arbetsduglig. Det betyder att han går miste om det bästa i fråga om mat, kläder, bostad, underhållning, resor och så vidare. Det är så mycket värre som det kunde finnas, på grundval av modern teknik, ett överflöd av det bästa för alla. Dessutom är det arbetarna som producerar alla rikedomar, det bästa som de rika åtnjuter liksom nyttoartiklarna som de själva konsumerar.
Det är inte svårt att förstå att arbetarna exploateras i kapitalismen. Exploatering betyder inte att arbetare fjättras vid fabriksbänkarna eller kontorsskrivborden och terroriseras av sina förmän. Det betyder bara att de får en lön som är lägre än värdet av vad de producerar. Vi behöver inte gå in på en komplicerad ekonomisk analys för att bevisa detta. Det räcker med att säga att eftersom det enda sättet att producera rikedomar är att människor arbetar med material från naturen, måste varje samhälle där ett fåtal lever gott utan att behöva arbeta vara grundat på exploatering av dem som arbetar.
Att så är fallet under kapitalismen står klart när arbetskraftens speciella egenskap är känd. Arbetskraften kan producera ett värde som är större än dess eget. Det betyder att vem som helst som köper den och sätter den i arbete kan inhösta vinsten av detta och det är just vad den kapitalistiske arbetsgivaren gör. Han köper arbetskraften för löner, sätter männen och kvinnorna som säljer den i arbete i sin fabrik med sina redskap och realiserar ett överskott när slutprodukten säljs. Källan till detta överskott, med underavdelningarna vinst, jordränta och ränta, är arbetarnas obetalda arbete.
Eftersom kapitalismen är grundad på klassägande av produktions- och distributionsmedlen och åtföljande exploatering av arbetarna, som berövas frukterna av sitt arbete, finns en oförsonlig intressemotsättning mellan arbetarklassen och kapitalistklassen. Den är klasskampen som ständigt pågår om vem som ska äga samhällets rikedomar. Klasskampens påtagliga uttryck är strejker och lockouter, fackföreningar och arbetsgivarsammanslutningar. Dessa är de båda sidornas främsta vapen på det industriella fältet.
På det politiska fältet har kapitalisterna staten på sin sida. Deras ägande och kontroll av industrin vilar på deras kontroll av den politiska makten genom deras politiska partier. Så länge detta fortsätter är statens syfte att upprätthålla det kapitalistiska monopolet på produktionsmedlen. Det är därför som alla regeringar till slut måste välja kapitalisternas sida genom att skydda deras äganderätt, förklara undantagstillstånd, använda trupper för att bryta strejker, införa lönestopp och stifta antifackliga lagar. Det är också därför som arbetarna måste organisera sig politiskt i ett socialistiskt parti, som för en politik grundad på insikt om denna klasskamp och dess oförsonliga karaktär.
Kapitalismen orsakar samhällsproblemen som drabbar arbetarna idag. Under kapitalismen är arbetarna i strikt mening fattiga, d.v.s. de saknar medel för att kunna kosta på sig det bästa som finns tillgängligt.
Det talas ofta om ett bostadsproblem, men det finns inte i verkligheten. Det finns inget skäl varför inte tillräckligt många bra bostäder skulle kunna produceras. Materialet till dem finns liksom byggnadsarbetarna och arkitekterna. Vad finns då för hinder i vägen? Helt enkelt att det saknas en marknad för bra bostäder eftersom de flesta människor inte har råd att betala dem och aldrig kommer att få det på grund av lönesystemets begränsningar. Det som kallas för bostadsproblemet är i själva verket bara en sida av problemet med fattigdom eller - vilket bara är den andra sidan av samma mynt - klassmonopolet på produktionsmedlen.
Litet eftertanke visar att kapitalismen inte bara ser till att arbetarna förblir fattiga utan också behöver fattiga arbetare. Om de kunde försörja sig utan att sälja sina andliga och kroppsliga färdigheter skulle kapitalismen inte kunna fungera, för vem skulle utföra arbetet? Med "fattigdom" menar vi inte "utblottning" även om det är en extrem form av fattigdom. Så länge kapitalismen består kommer en betydande minoritet av befolkningen inte längre att hänga med i tempot och slås ut och försörjas av fattigvården (för det är vad det handlar om även om den ges fantasinamn som "socialhjälp"). De flesta arbetare slipper detta, åtminstone när de har arbete, eftersom en människa som inte får regelbundna måltider är en dålig arbetare. Det är därför som lönerna i allmänhet är tillräckliga för att hålla en människa arbetsför.
Bostadsproblemet är bara en sida av problemet med fattigdom. Samma sak gäller för andra livsförnödenheter, kläder, utbildning, resor och underhållning. I en värld med potentiellt överflöd ransoneras arbetarna också inom dessa områden av lönekuvertets storlek.
Kapitalismen kan inte producera tillräckligt för att tillfredsställa människornas behov eftersom produktionen alltid är inställd på att möta marknadsefterfrågan och ge vinst. Det betyder att produktionen begränsas till vad människor kan betala för. Men vad människor kan betala för och vad de vill ha är två skilda saker. Det betyder att vinstsystemet fungerar som ett hinder för ett överflödssamhälle. Det är också ansvarigt för upp- och nedgångarna i produktionen som kallas konjunkturcykeln.
En sak borde nu stå klar om kapitalismen - den kan inte fås att fungera i arbetarnas intressen. Den är baserad på deras fattigdom och exploatering och kan bara fungera i den privilegierade klassens intressen. När du väl inser detta kan du snabbt se hur fruktlöst det är att plottra med kapitalismen och ta itu med varje problem för sig.
För att lösa sina problem måste arbetarna avskaffa kapitalismen och ersätta den med socialismen. Det innebär en social revolution som förändrar samhällets grundval från klass- till gemensamt ägande av produktionsmedlen. När samhället äger och demokratiskt kontrollerar existensmedlen kan män och kvinnor organisera produktionen för att tillfredsställa sina behov. Produktion enbart för bruk kommer att ersätta den antisociala principen med produktion för vinst. Exploateringen upphör och en överflödsvärld blir möjlig.
Socialister har alltid understrukit att arbetarna måste vinna kontroll över statsmaskineriet innan de försöker genomföra socialismen.
Staten är den offentliga tvångsmakten. Den uppkom i samband med samhällets tidiga uppdelning i klasser och utvecklades med klasstridernas utveckling. Dess syfte är att "upprätthålla ordningen", d.v.s. den ordning som ligger i den dominerande klassens intresse - ordning som tillåter den härskande klassen att skydda sin äganderätt och exploatera resten av befolkningen.
Genom århundradena har staten - det är den allmänna regeln - kontrollerats av den klass som varit ekonomiskt mest betydelsefull. Men genom sin kontroll av staten och dess beskattningsrätt kan en klass som överlevt sin ekonomiska betydelse under en tid fortsätta att kontrollera samhällets angelägenheter.
I statens utveckling uppkom det moderna parlamentariska systemet som bäst lämpat att trygga kapitalistklassens dominans. Parlamenten modifierades under tidens lopp och den moderna formen tillförsäkrar kapitalistklassen dess äganderätt till produktionsmedlen och laglig rätt att exploatera arbetarklassen.
Allteftersom produktionen och distributionen utvecklades i allt väldigare skala har samhällsangelägenheterna blivit i motsvarande grad mer betungande och komplicerade. För att driva staten på ett smidigt sätt och trygga en fredlig ström av vinster blev det nödvändigt att omvandla riksdagsordningen så att massan av befolkningen kunde göra sin röst hörd, men bara i den mån sådana förändringar, enligt kapitalisternas ledande tänkares åsikt, inte äventyrade kapitalistklassens styre.
På så sätt modifierades valmaskineriet tills dess att allmän rösträtt blev regel i många länder. Denna utveckling påskyndades av striderna mellan olika politiska partier som representerade skilda egendomsintressen och alla försökte vinna stöd av arbetarklassen samtidigt som de ville bryta udden av arbetarnas missnöje.
Riksdagen är maktcentrum i Sverige. Den stiftar lagarna och sörjer för att de upprätthålls. Lokala organ har vissa lagstiftande och verkställande befogenheter men är underordnade det centrala organet som, när så behövs, förser det lokala organet med alla nödvändiga extra maktmedel.
Maktinstrumenten är armén, flottan, flygvapnet och polisen. Sista ordet för att sätta dessa styrkor i rörelse vilar hos ministrar i regeringen. Regeringen är det verkställande organet som genomför riksdagens vilja. Regeringsmedlemmarna tillhör majoritetspartiet eller en koalition av partier. Den grupp som har absolut majoritet i riksdagen kan med andra ord fatta vilket beslut som helst tack vare sin kontroll av det verkställande organet - regeringen. Ingen regering kan överleva utan stöd av en parlamentarisk majoritet som godkänner dess förslag.
Riksdagsledamöterna utses genom allmänna val och den stora majoriteten av de röstberättigade är medlemmar av arbetarklassen. Resultatet är nära nog så demokratiskt att det säkerställer att massan av arbetarklassen, när den förstår och önskar socialismen, kan genomföra den genom parlamentarisk aktion.
Hittills har massan av arbetare saknat denna politiska kunskap. De har givit sina röster till de partier som avgivit de mest lockande löftena. När tiden visat hur ihåliga löftena var har många arbetare vänt sig till nästa grupp politiska ledare för att senare återvända till den första när minnet av de tidigare besvikelserna bleknat.
Det har lett somliga att ifrågasätta riksdagens användbarhet och i stället förespråka industriell aktion. Men de som gör det glömmer bort att arbetarna lika beredvilligt låtit sig förrådas på det industriella fältet som på det politiska. När arbetare litat på ledare har de nästan alltid lämnats i sticket. Det har inte berott på var slaget utkämpats utan på metoden som använts. När arbetarna slutar att betrakta vissa individer som utrustade med någon speciell sorts ledarförmåga kommer de att välja en ny metod. De kommer att förse delegater med instruktioner om vad som ska göras oberoende av delegaterna egna åsikter eller önskemål. Då kommer själva grunden att ryckas undan fötterna på dem som har framgång tack vare ledarskap. Ledare kommer inte längre att ha en säljbar vara till kapitalisten i form av ett blint följe.
Ännu har det aldrig hänt att delegater i riksdagen handlat efter instruktioner av en stor grupp arbetare, som vet exakt vad den vill ha och hur den ska uppnå det. Gång på gång har någon erkänd ledares bestickande ord avlett arbetare från deras ursprungliga mål, vanligtvis under förespegling att det är "praktisk politik". Praktiskt politiska skäl har sedan generationer fungerat som en användbar förevändning för att dölja ledares kompromissverksamhet. Den dåraktiga tron på ledare har utgjort ett avsevärt hinder för kunskap och utveckling inom arbetarklassen. Makten och rikedomen som ledare skaffar sig lockar dem att förstärka sina ställningar och yrka på nödvändigheten av ledarskap som en permanent företeelse, åtföljd av lämpliga medel för intrigspel och köpslående med åsikter.
Socialismen kommer inte att vara möjlig förrän massan av arbetare förstår den och är beredda att rösta för den. När arbetarna förstår socialismen kommer de att veta vad de har att vänta sig och vad som krävs för att förverkliga den.
Två andra teorier, som båda är farliga och ogenomförbara, har förts fram av dem som förnekar möjligheten av parlamentarisk aktion för att uppnå socialismen. Den ena är att arbetarna kan vinna kontroll över statsmaskineriet genom ett väpnat uppror. Den andra är att arbetarna kan bygga upp ett eget statsmaskineri i strid mot den kapitalistiska staten. De två teorierna sammanfaller eftersom kapitalistklassen i praktiken, tack vare sin kontroll av de väpnade styrkorna genom sin parlamentariska majoritet, kan se till att ingen fientlig väpnad styrka bildas som kan utmana dess överhöghet.
När majoriteten av arbetarna blir socialister behövs inget väpnat uppror. De slutar att stödja kapitalistiska partier och stöder det socialistiska partiet. Riksdagen, som kontrollerar de väpnade styrkorna, kommer då att bestå av socialistiska delegater. Om några kapitalister försökte organisera väpnat motstånd skulle de avslöja sig själva som en liten minoritet utan folkligt stöd, som försökte skapa kaos genom att främja sina särintressen i strid mot samhällets uttalade vilja. De skulle vara dömda att misslyckas.
Det är dock inte den situationen som förespråkarna för väpnat uppror eller bildandet av en rivaliserande statsmaskin tänker sig. Det handlar inte om majoritetsaktion mot en kapitalistisk minoritet utan om minoritetsaktion mot den kapitalistiska staten samtidigt som de flesta arbetare ännu inte är socialister och på sin höjd drivs av missnöje. Det är något helt annat. Den kapitalistiska regeringen skulle vara i en mycket starkare ställning än den upproriska minoriteten såväl politiskt som militärt. Med passivt stöd av de flesta arbetare, som trots allt röstat den till makten i ett tidigare val, skulle den kunna fördöma upprorsmakarna som motståndare till demokrati och blivande diktatorer. Militärt skulle de förfoga över de väpnade styrkorna för att krossa upproret.
Minoritetsaktioner är rena självmordet och kan inte leda till socialism ens om de är framgångsrika. Såvida inte den stora majoriteten av arbetarna vill ha socialismen går den inte att genomföra. Även om en upprorisk minoritet lyckades vinna kontroll över den politiska makten skulle den inte kunna rubba kapitalismens grundläggande problem och processer. Den skulle tvingas strida mot majoritetens antisocialistiska fördomar och kunde mycket väl störtas i ett nytt uppror.
Historiskt har minoritetsaktioner kännetecknat de revolutioner som Marx kallade borgerliga, d.v.s. revolutioner som sopade undan hindren för kapitalismens utveckling. I slutet av 1800-talet, under påverkan av Marx och Engels, förkastades minoritetsaktioner som en socialistisk taktik. Men efter 1917 använde bolsjevikerna den ryska revolutionens prestige för att vrida klockan tillbaka. En taktik som bara ledde till ett utbyte av härskare i Ryssland framställdes som det enda sättet för arbetarna att vinna sin frihet. Men väpnade uppror ledda av en "förtrupp" kan bara vara en blivande kapitalistklass metod. Arbetarnas metod måste vara demokratisk politisk aktion grundad på socialistisk förståelse.
En idé som förts fram är att kapitalisterna kommer att avskaffa riksdagen när den socialistiska rörelsen blivit tillräckligt stark för att utmana deras ställning. Riksdagens avskaffande eller upplösning skulle avskaffa arbetarnas rätt att sammansluta sig och göra både fackliga och politiska sammanslutningar olagliga. Men kapitalisternas kostnad för riksdagens avskaffande skulle vara slutet på deras styre och början till kaos. Statsmaskineriet skulle inte kunna fungera på grund av åsiktsskillnaderna mellan civila och militära statstjänstemän.
En modern stats storlek och komplexitet är så stor att den tid för länge sedan är förbi då medlemmar av den härskande klassen själva kunde inneha någon betydande del av de administrativa posterna och sköta någon väsentlig del av deras funktioner. Uppifrån och ner fylls de av avlönade eller valda funktionärer. Bara ett fåtal av dem kommer från själva kapitalistklassen. Praktiskt taget allt arbete med att kontrollera samhällets göromål utförs idag av människor som är beroende av en lön för sitt livsuppehälle - medlemmar av arbetarklassen. De väpnade styrkorna, inräknat de flesta officerare, rekryteras också från arbetarklassen.
Tusentals funktioner måste delegeras till underavdelningar som kommuner, verksstyrelser och domstolar. För varje år som går växer denna delegering av funktioner.
Omständigheterna har därför tvingat kapitalistklassen att lägga förvaltningen i händerna på valda eller tillsatta organ. Om de försökte ändra detta inför en beslutsam socialistisk majoritet skulle deras eget hus rasa ihop över deras huvuden.
Vår syn på nödvändigheten av att vinna kontroll över det politiska maskineriet är logisk och konsekvent. I likhet med Marx anser vi att arbetarna måste vinna kontroll över statsmaskineriet innan de försöker genomföra socialismen. I likhet med Marx anser vi också att röstsedeln kan ge denna kontroll i de industriellt utvecklade länderna. Enda sättet att hindra kapitalistklassen från att använda politisk makt mot arbetarna är att avstå från att rösta dem och deras företrädare till makten. Därför uppmanar vi arbetarna att aldrig rösta på någon kandidat eller något parti som stöder kapitalismen.
I det föregående avsnittet om riksdagen undersökte vi idén att kapitalisterna kan avskaffa riksdagen när de står inför en beslutsam socialistisk majoritet. De som tror att kapitalisterna kan göra det pekar på Nazityskland som ett exempel på vad som händer om kapitalisternas makt hotas av en växande socialistisk rörelse som står för demokratisk politisk aktion. Det är naturligtvis inget giltigt exempel eftersom de socialdemokratiska och kommunistiska[1] masspartierna i Tyskland före nazisternas maktövertagande inte var uttryck för de tyska arbetarnas önskan om socialism. Ändå kan det vara värt att litet mer i detalj granska Hitlerregimens uppkomst eftersom myten om fascism eller diktatur som kapitalisternas sista försvar mot arbetarna fortfarande lever kvar.
Under en diktatur förbjuds de traditionella formerna för arbetarnas politiska och ekonomiska organisering. Yttrandefriheten, pressfriheten och mötesfriheten inskränks kraftigt för att passa överens med ett enda politiskt partis behov - det parti som för stunden tillförsäkrat sig monopol på statens styrelse. I en politisk demokrati tillåts arbetarna bilda egna politiska och industriella organisationer. De tillåts också, inom vissa gränser, yttrande-, församlings- och pressfrihet liksom möjligheten för väljarna att välja mellan flera konkurrerande politiska partier.
Socialister har alltid betonat socialismens demokratiska natur och värdet för arbetarklassen av största möjliga diskussion om olika politiska åsikter. Men det betyder inte att vi förenar oss med icke-socialistiska organisationer som utger sig för att försvara demokratin. Det beror inte på att vi undervärderar demokratins betydelse. Vi är helt enkelt övertygade om att demokratin inte kan försvaras på detta sätt.
Arbetarklassen har en omfattande erfarenhet som stöd för denna slutsats. Det "mindre ondas politik", d.v.s. en eftergifts- och kompromisspolitik med icke-fascistiska och kapitalistiska grupper, fördes och rättfärdigades av det tyska socialdemokratiska partiet. Man motiverade sin politik med att den var nödvändig för att besegra nazismen. Men om hotet om diktatur är verkligt kan bildandet av ett icke-socialistiskt antifascistiskt block inte hejda diktaturens frammarsch, utan, om något, hjälper till att påskynda dess utveckling. Denna politiks totala misslyckande bevisar detta.
För att inse detta är det nödvändigt att förstå demokratins natur och dess värde för arbetarklassen. Arbetslöshet, fattigdom, otrygghet och andra missförhållanden, som följer av kapitalismen, finns kvar oberoende av om dess politiska form är demokratisk eller diktatorisk. Frihet att ropa ut arbetarklassens elände från hustaken kan inte i sig göra slut på detta elände.
Demokratin är ett potentiellt ovärderligt vapen, men i likhet med andra vapen kan det antingen användas för självbevarelse eller för självmord. Och faktum är att arbetarna i Tyskland inte visste hur de skulle använda det demokratiska vapnet i sitt eget intresse utan valde att begå politiskt självmord med det.
Den Tyska Weimarrepublikens författning - som antogs 1919, men var dödsdömd redan före Hitlers maktövertagande - var rent formellt en av de mest demokratiska i världen. Ändå hade livet för breda lager av det tyska folket blivit så eländigt att majoriteten av väljarna 1933 röstade för att avskaffa demokratin. För trots kommunisternas falska omtanke om demokratin idag var nazisterna och kommunisterna i Tyskland vid den tidpunkten förenade i sitt hat mot vad de kallade "borgerlig demokrati". Den främsta skillnaden mellan dem var att de utnyttjade olika medel för att uttrycka sitt hat mot demokratin.
Massan av den tyska befolkningen saknade kunskap om sin sociala ställning samtidigt som de var utledsna på föregivna socialisters gammalmodighet och oduglighet. De trodde att orsaken till missförhållandena var statens demokratiska form i stället för samhällssystemets kapitalistiska natur. I sin okunniga förtvivlan blev de ett lätt byte för samvetslösa demagoger, som oupphörligt upprepade den felaktiga tron att det var demokratin som var orsak till socialt elände.
Diktaturer existerar inte i ett vakuum. I likhet med andra samhällsföreteelser är de relaterade till och har sitt ursprung i en social bakgrund. Bakgrunden är kapitalismen som oundvikligen orsakar problem för arbetarklassen med påföljande missräkningar, fördomar och bitterhet, som kan utnyttjas av demokratins motståndare. Med samma oundviklighet är den upphov till en rad specifikt kapitalistiska problem, t.ex. att bevara produktionens profitabilitet, skaffa nya och bibehålla gamla marknader, nödvändigheten att skapa "nationell enighet" inför krig med rivaliserande kapitalistiska grupper och så vidare. Det är just i sina försök att lösa dessa problem som den härskande klassen under vissa omständigheter kan tillgripa diktatur. Kapitalismens motsatsfulla natur utesluter varje varaktig lösning på dessa problem men det hindrar inte kapitalisterna att göra försöket när det ser ut som om ingenting annat skulle hjälpa.
Så länge som arbetarna stöder kapitalismen och kapitalistisk politik kommer de i sista hand att ge sitt stöd åt den politik som är bäst lämpad att möta kapitalismens politiska och ekonomiska behov - även om denna politik kan innebära diktatur.
Demokrati för arbetarklassen kan bara tryggas och utvecklas i den mån arbetarna antar den socialistiska ståndpunkten. Att uppge socialismen för att försvara demokratin innebär i sista hand att uppge både socialismen och demokratin.
Även om nazisterna inte kom till makten förrän 1933 var det bara höjdpunkten på en utveckling som startade många år tidigare. Nederlaget i första världskriget ledde till den tyska militära och halvfeodala statsapparatens sammanbrott. När kejsaren flydde föll uppgiften att återupprätta den tyska kapitalismen i socialdemokraternas händer. De var det största partiet och hade mest stöd över hela landet av krigströtta arbetare som nu var beredda att pröva på parlamentarisk demokrati.
1919 utarbetades Weimarförfattningen och som en följd av valen tillsammans med stöd från det katolska centerpartiet och andra kunde socialdemokraterna bilda den första republikanska regeringen. De hade svårigheter att konsolidera sin ställning på grund av flera fientliga krafter. De viktigaste var Spartakisterna - anhängare till Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg - och en utbrytargrupp från det oberoende socialdemokratiska partiet, som båda ville imitera det ryska exemplet (de bildade senare det kommunistiska partiet). När regeringen kände sin auktoritet undergrävd försäkrade den sig om stöd av reaktionära generaler och officerare - den extrema högern som de kallades - för att krossa rebellerna. Det kunde bara leda till en katastrof för republiken. Så snart som dessa reaktionära legohjon återinsatts började de konspirera mot sina välgörare och så snart som regeringens inflytande bland arbetarna försvagats började de öppet att bekämpa den.
Kapitalismens återupprättande i ett besegrat land skapade en massa problem för det parti som inledde en ny politisk regim. Socialdemokraterna kunde inte bemästra dessa problem och det oundvikliga missnöjet fann sitt utlopp mot Weimarförfattningen. Samtidigt började kapitalisterna, som längtade efter att få tillbaka sina marknader och handelsleder, välvilligt lyssna till Adolf Hitlers nya budskap, nationell kapitalism, felaktigt betecknad som "nationalsocialism".
Från att bara ha varit en handfull missnöjda officerare som förlorat en massa prestige som en följd av sitt misslyckade försök att överta makten 1923 började deras inflytande att öka. Adolf Hitler hade lärt sig en hel del av deras misslyckande - speciellt vikten av att vinna över befolkningen. Därför antog det nya partiet ett program som var brett nog att tilltala nästan alla delar av befolkningen. Uppvigling, antisemitism, nationalism och pseudo-socialism blev nu Hitlers handelsvaror.
Efter 1930 blev situationen mogen för nazisterna. Den ekonomiska krisen som brutit ut fördjupades genom att många utländska investeringar drogs tillbaka och lån upphörde. Samtidigt hade antalet arbetslösa ökat till sju miljoner medan de som hade arbete periodiskt fick sina löner sänkta. Regering efter regering misslyckades med att klara upp situationen och det ökade alltmer den republikanska demokratins vanrykte. Ett tillstånd av parlamentarisk förlamning hade inletts (såväl nazisterna som kommunisterna hade skuld till detta) och nazisterna drog snabbt nytta av de antiparlamentariska stämningarna.
Dessutom slutade de ledande kapitalisterna att stödja den demokratiska republiken. Socialdemokraterna hade tjänat deras syften. De hade bevarat den tyska kapitalismen under efterkrigsåren. De kunde inte längre hjälpa kapitalisterna i deras länge uppskjutna expansionssträvanden. För detta behövdes en ny sorts militarism. Inte den tidigare bismarckska epokens militarism, som främst utnyttjades i en efterbliven jordägande grupps intressen, utan en rörelse som kunde förverkliga ett århundrades alla ouppfyllda drömmar - nationell centralisering och konsolidering för att på nytt kunna stiga in på den imperialistiska arenan, denna gång befriade från alla feodala begränsningar. Den nazistiska rörelsen förkroppsligade dessa ideal som Hitler nedtecknat i Mein Kampf.
Med ett brett masstöd blev Tyskland en "totalitär stat". Alla självstyrande delstatsregeringar avskaffades. Österrike, Memel och Tjeckoslovakien invaderades. På så sätt medverkade nazirörelsen till att fullborda de tidiga tyska kapitalisternas önskan från 1848 om Tysklands enande förutom att de lade grunden för krig.
Diktaturen kom inte till Tyskland i strid mot de flesta arbetares vilja. En majoritet av dem stödde inte demokratin, än mindre socialismen. Många av dem som inte ville ha den nazistiska diktaturen ville i stället ha en kommunistisk diktatur. Det är läxan av nazismen.
De politiska villkoren omedelbart före maktövertagandet för socialismen kommer att vara helt annorlunda förhållandena i Tyskland före nazismen. Arbetarna kommer inte att i avsmak överge demokratisk reformism till förmån för diktatur. De kommer att vara starkt organiserade både ekonomiskt och politiskt och beredda att ta itu med alla försök att hindra den demokratiska viljan för socialismen att verkställas.
I många länder idag råder diktatur, d.v.s. regeringarna där är inte ansvariga inför väljarna, politiska partier och fackföreningar är förbjudna eller tillåts bara existera som statsorgan, och yttrandefrihet och oppositionspropaganda tillåts inte.
Som socialister är vi motståndare till alla diktaturer. Men kommunisterna vill få oss att tro att bara vissa diktaturer bör fördömas medan andra, som den i Sovjetunionen, förtjänar socialisters stöd.
Det är mycket viktigt att vi klargör våra skäl för att förkasta den åsikten.
När den socialistiska rörelsen formades var alla länder i Europa självhärskardömen utan kontroll av väljare med en bred rösträtt. I mer eller mindre grad representerade de alla en jordägande klass' intressen. Denna klass motsatte sig att industrikapitalisterna fick politisk makt och var naturligtvis i ännu högre grad motståndare till arbetarklassens strävanden.
Mest extrem var den så kallade Heliga Alliansen, som proklamerades av den ryske tsaren Alexander I 1815. Den skulle skydda reaktionära regimer överallt mot industrikapitalisterna, mot demokratin och mot arbetarklassens försök att organisera sig fackligt och politiskt.
Under dessa förhållanden föreföll det logiskt för Marx och andra att arbetarna i sina egna självständiga organisationer skulle erkänna att deras intressen för ögonblicket sammanföll med de kapitalistiska demokraternas. När de absolutistiska regimerna störtats skulle sedan arbetarna fortsätta kampen mot de nya kapitalistiska regimerna. Marx antog att "de borgerliga demokratiska regeringarna" kunde hamna i situationen att "omedelbart förlora stödet i arbetarna" (Marx' Adress till Kommunistiska Förbundet 1850).
Samtidigt som Marx inte trodde att arbetarklassen omedelbart kunde vinna politisk kontroll för socialism tänkte han sig möjligheten att arbetarnas organisationer behöll initiativet i sin utveckling mot detta mål. Om feodalgodsen upplöstes och överlämnades till bönderna som privategendom (vilket skett i Frankrike efter revolutionen) insåg Marx att det skulle ställa upp ett hinder för den socialistiska rörelsens utveckling. I stället ivrade han för att jorden skulle överlämnas till "associerade grupper" av jordlösa bönder.
Händelseutvecklingen blev en annan än den Marx hoppats på. Vi, som har fördelen av att kunna iaktta processen i efterhand, kan säga att Marx undervärderade problemet med att vinna över arbetarklassen för världsomspännande socialism. Han undervärderade också kapitalismens styrka och kapitalistklassens möjligheter att bibringa arbetarklassen kapitalistiska idéer.
Senare, i samband med sin analys av samhällsutvecklingen, formulerade Marx åsikten att "en samhällsformation går aldrig under innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte".
Den europeiska kapitalismen gjorde väldiga tekniska och produktionsmässiga framsteg under förra århundradet och har bara överträffats av Förenta Staterna. Men i många delar av världen har kapitalismens utveckling ännu inte nått den form som finns i till exempel Sverige och Förenta Staterna, där samhällsstrukturen sönderdelats i en kapitalistklass ställd mot en arbetarklass med rösträtt.
I många länder, t.ex. i Latinamerika, är industri- och handelskapitalisternas kamp för att störta politiska regimer som stöder jordägande klasser ännu inte avgjord. De demokratiska former som under en tid fanns där har störtats och ersatts med auktoritära diktaturer. En del pekar på detta som belägg för att den kapitalistiska regeringen bara skulle avskaffa demokratin om den stod inför en revolutionär arbetarklassrörelse. I verkligheten bevisar det motsatsen. Det beror just på att arbetarklassen är outvecklad som den politiska demokratin visat sig instabil i dessa länder. En stor del av befolkningen är analfabeter som fortfarande arbetar i jordbruket under förkapitalistiska exploateringsförhållanden. Regeringarna har kunnat styra på ett sätt som är omöjligt när det finns en modern utbildad arbetarklass.
Det kan vara värt att notera att fortsatt industriell utveckling, som dessa diktaturer är oförmögna att förhindra, tvingar dem att göra upp med kapitalisterna och göra sig av med de mer reaktionära element som från början stödde dem. Denna process har man kunnat iaktta i Spanien och Grekland.
Ekonomisk efterblivenhet och en liten arbetarklass, ofta mindre än i länderna vi just diskuterat (i de flesta afrikanska länderna utgör arbetarklassen bara en mycket liten del av befolkningen), ligger också till grund för diktaturer av ett annat slag. I stället för att gynna förkapitalistiska privilegierade grupper använder de statsmakten för att hänsynslöst sopa undan alla sociala och ideologiska hinder för att sprida kapitalistiska förhållanden med produktion för försäljning, kapitalackumulation och lönarbete i områdena de kontrollerar. Ofta påstår dessa regimer att de är socialistiska men i verkligheten för de en statskapitalistisk politik med de ryska bolsjevikerna som förebild. Statskapitalistiska Sovjets härskare påstår att deras diktatur är instrumentet med vars hjälp kapitalismen störtats och ersatts med socialismen.
I sin propaganda försvarar kommunistpartierna detta påstående med hjälp av ett uttalande som Marx gjorde 1875 då han skrev:
"Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger den period då det ena revolutionärt omvandlas i det andra. Därtill svarar också en politisk övergångsperiod, vars stat inte kan vara något annat än proletariatets revolutionära diktatur." (Marx' Kritik av Gothaprogrammet).
Hal Draper gjorde en detaljerad undersökning av när Marx och Engels använde detta och liknande uttryck. Den visar på ett övertygande sätt att Marx här inte menade något annat än sitt uttalande i Kommunistiska Manifestet om att arbetarklassen måste "erövra den politiska makten" (New Politics, Vol I, nr 4, Summer 1962).
Det är något helt annat än regimen i Sovjetunionen där en partiklick under mer än ett halvsekel utövat dominans över befolkningen med militärmakt, hemlig polis, censur och andra uttryck för absolutistiskt styre.[2]
Det är förståeligt att Marx trodde att en övergångsperiod var nödvändig med tanke på den industriella, sociala och politiska utvecklingsnivån 1875. Marx accepterade att en mer eller mindre långvarig övergång var nödvändig också på grund av människornas andliga utvecklingsnivå och samhällets dåvarande produktionskapacitet, som ännu inte motsvarade kraven som ställs på den under de nya förhållandena.
Vi har redan sagt att det inte kan finnas någon socialism förrän den stora majoriteten av arbetarklassen helt förstår och accepterar innebörden av det samhälle som de medvetet organiserar sig för att uppnå. För närvarande finns olika former av diktaturer i första hand på grund av att arbetarklassens majoritet är politiskt omogen över hela världen.
I stället för att vara förenade av världsomspännande klassmedvetenhet är arbetarna överallt splittrade; splittrade mellan nationerna på grund av nationalismens gift, splittrade inom nationerna på grund av religiösa, rasistiska och andra fördomar, och också splittrade på grund av att många misslyckats med att värdesätta demokratins betydelse.
När Marx skrev att arbetarklassen måste vinna kampen för demokratin förutsåg han inte att en utvidgad rösträtt skulle föra socialdemokratiska regeringar, som fortsatte att administrera kapitalismen, till makten. I stället för att låta kapitalisterna sköta den förhatliga sysslan att upprätthålla kapitalismen har de i hög grad bidragit till att misskreditera demokratin och på så sätt hjälpt demagoger som Hitler och Mussolini att komma till makten och hjälpt kommunistpartierna i Ryssland och andra länder att vinna stöd för sina diktaturer.
Nationalismen spelar en betydelsefull roll för att hindra ökad klassmedvetenhet. Den förmår arbetarna i de nybildade afrikanska staterna att godta förtryck i utbyte mot påstådda fördelar som de ska få när industrins utveckling påskyndats. Den får arbetarna i länder med kolonier att överse med vad som i verkligheten är en diktatur som påtvingats de koloniala folken.
Dit hör den ryska militära ockupationen av Tjeckoslovakien och andra länder i den ryska intressesfären. I NATO-länderna motsvaras den av arbetarnas beredvillighet att överse med "sina" regeringars likartade aktioner, med motiveringen att de är nödvändiga på grund av det militära hotet från Sovjetunionen.
Spanien under inbördeskriget 1936-1939 och Grekland under inbördeskriget och senare militärdiktaturer är andra exempel på hur rivaliserande maktgrupper stöttat upp regeringar som är godtagbara för deras egna strategiska behov.
Mot alla dessa uttryck för kapitalismen proklamerar socialister behovet av världsomspännande socialism med hjälp av demokratins metoder.
För många människor för ordet "revolution" tanken till barrikader och offentliga avrättningar. I verkligheten betyder det bara en fullständig förändring utan att ange hur den kommer att gå till.
Den socialistiska revolutionen är en fullständig förändring i samhällets grundval, från klassägande till gemensamt ägande av produktionsmedlen. Denna sociala revolution kan genomföras demokratiskt med hjälp av politisk makt. En majoritet av socialistiska arbetare kan vinna makt genom demokratiska institutioner om de använder röstsedeln och riksdagen för att genomföra den socialistiska revolutionen.
Tidigare, och än idag, fanns det andra som sade sig stå för socialismen, som förespråkade vad de trodde var en alternativ metod: att under kapitalismen arbeta för att förmå staten att stifta lagar till förmån för arbetarna. De stod för en reformistisk politik, som de hoppades gradvis skulle omvandla kapitalismen till socialism utan något behov av arbetarnas klassmedvetna politiska handlande. Denna politik kallades gradualism.
I England fanns de ledande gradualistiska tänkarna i Fabiansällskapet som bildades 1884. Fabianerna ansåg att de genom att "tränga in" i statsförvaltningen och arbetarklass- och "medelklass"-organisationer gradvis kunde förändra samhället. Deras verkliga mål var en statskapitalism i vilken de såg sig själva som de mest lämpliga administratörerna. Gradualism i fabiansk tappning har alltid varit den ledande reformistiska teorin i England. Där har arbetarledare alltid förkastat Marx och aldrig ens utgett sig för att vara marxister.
Förhållandena såg annorlunda ut på kontinenten, speciellt i Tyskland. Där fanns stora partier med stöd av miljontals arbetare, som utgav sig för att vara marxistiska och stå för en revolutionär politik. Det största och mest inflytelserika av dem var Tysklands Socialdemokratiska Parti. Kring sekelskiftet skakades det av en strid som blev känd som revisionismstriden.
Eduard Bernstein, en nära vän till Engels, tillbringade många år i exil i London och många tror att han var starkt påverkad av fabianerna. Han angrep marxismens grundsatser och uppmanade det socialdemokratiska partiet att erkänna att det i verkligheten bara var ett reformparti. Det skulle sluta tala om erövrandet av politisk makt för socialismen och i stället koncentrera sig på att få reformer inom kapitalismen genom att arbeta i riksdagen, kooperativen, fackföreningarna och kommunerna, och till och med genom samarbete med icke-socialistiska partier.
Bernstein och hans anhängare fick svar på tal av män som Karl Kautsky, som bättre kände till Marx' skrifter och gjorde en hel del för att popularisera dem. Det tyska socialdemokratiska partiet förkastade Bernsteins förslag men beslutet hade ingen betydelse för partiets praktiska politik. På papperet anslöt det sig fortfarande till den socialistiska revolutionen, men i praktiken fortsatte det sin reformistiska politik. Socialdemokraternas masstöd från de tyska arbetarna vilade på reformer och inte på socialismen.
Så småningom, vilket deras inställning till första världskriget visade på ett dramatiskt sätt, sjönk de helt ner i den kapitalistiska politikens träsk och blev sina icke-socialistiska och patriotiska anhängares fångar. De kunde inte längre göra något som helst anspråk på att kalla sig ett socialistiskt parti.
Till och med motståndare till reformismen som Kautsky var beredda att försvara idén att ett socialistiskt parti ska delta i reformpolitiken. Liksom gradualisterna hade de en del underliga åsikter om socialismen, som jämställdes med nationalisering under en demokratisk stat. De ansåg att lönesystemet och köp och försäljning var helt förenliga med gemensamt ägande av produktionsmedlen. Deras slutmål, liksom fabianernas, var statskapitalism, inte socialism.
Det var inte bara i Tyskland som frågan om reform eller revolution diskuterades. Den diskuterades överallt i Europa och Amerika. I den engelsktalande delen av världen hade partier som påstod sig vara socialistiska misslyckats med att vinna masstöd ens för reformer. En fördel med detta var att de kunde se på frågan objektivt eftersom de inte behövde oroa sig så mycket över om deras svar skulle förarga deras icke-socialistiska anhängare.
En viktig ståndpunkt som kom fram i den diskussionen var att enda sättet för ett socialistiskt parti att undvika faran med reformism var att söka stöd enbart för socialismen. Ett socialistiskt parti skulle inte förespråka så kallade dagskrav inom kapitalismen. Denna åsikt delades av en del medlemmar i Kanadas Socialistiska Parti, Amerikas Socialistiska Parti och Amerikas Socialistiska Arbetareparti. I England förespråkades den inom Socialdemokratiska Federationen av en grupp som 1904 bildade Storbritanniens Socialistiska Parti.
Att ett socialistiskt parti inte ska förespråka reformer betyder inte att reformer aldrig kan innebära någon förbättring för arbetarna. En del kan det och gör det medan andra är fruktlösa eller till och med skadliga. Men ett socialistiskt parti som förespråkar reformer skulle dra till sig stöd från människor som var mer intresserade av reformerna än av socialismen. Partiet skulle tvingas kompromissa med kapitalismen och till slut bara bli ännu ett reformparti även om det fortfarande förkunnade socialismen som sitt slutmål.
Eftersom socialismen kan genomföras bara när en majoritet av arbetarna önskar och förstår den, måste ett socialistiskt parti bygga upp sitt stöd enbart för detta mål. Stöd som fåtts på något annat sätt är värdelöst, till och med skadligt.
Trots förekomsten av stora socialdemokratiska partier var Europa både socialt och politiskt mindre utvecklat än Storbritannien (där kapitalismen för länge sedan eliminerat bondeklassen) och Nordamerika (som aldrig varit feodalt). I Europa överlevde fortfarande betydande delar av feodalismen och arbetarna var bara en minoritet bland en befolkning av hantverkare, bönder och små handelsmän. Många tänkte sig fortfarande revolutionen i form av en beslutsam skara konspiratörer, som byggde barrikader och försökte erövra viktiga offentliga byggnader, ungefär på samma sätt som i Frankrike 1830, i många europeiska städer 1848 och i Italien under 1860-talet.
Denna tradition förde in många av de europeiska motståndarna till reformismen på fel spår. Felaktigt hävdade de att det var riksdagspolitiken som lett de socialdemokratiska partierna på villospår och att politisk makt för socialismen bara kunde vinnas genom ett väpnat uppror. Frågan om reform och revolution tenderade därför att förvandlas till en strid om riksdagen eller väpnat uppror och båda sidor antog att parlamentarisk aktion måste vara reformistisk.
Allteftersom kapitalismen utvecklades blev det allt mer uppenbart
att uppror som en väg till politisk makt var för
Den världssocialistiska rörelsens bidrag till socialistisk teori
ligger i en tillfredsställande lösning på problemet med revolution och reformer.
Den är grundad på revolutionärt utnyttjande av demokratiska institutioner,
inbegripet riksdagen, för att uppnå socialismen. Av socialdemokrater har
riksdagen bara använts för att få reformer och man antog att den bara kunde
användas för detta syfte. Vårt bidrag var att visa att det var en felaktig
slutsats och att det inte fanns något skäl varför riksdagen inte kunde användas
av en klassmedveten socialistisk majoritet för att vinna makt för den
socialistiska revolutionen. Både reformism och väpnat uppror kan undvikas genom att bygga upp
ett socialistiskt parti som enbart består och stöds av övertygade socialister.
När en majoritet av arbetarna är socialistiskt sinnade och organiserade kan de
använda sina röstsedlar till att sända delegater till riksdag, landsting och
kommunfullmäktige, som förbundit sig att använda politisk makt för en enda
revolutionär handling, nämligen att överföra produktions- och
distributionsmedlen till hela samhällets egendom. Många har kommit att förknippa arbetet för att uppnå socialismen
med rörelser för att få kapitalismen att fungera smidigare med hjälp av sociala
och politiska reformer. För den socialistiska rörelsen är det viktigt att de
båda syftena hålls helt och hållet isär. Endast övertygade socialister kan
arbeta för socialismen, men reformrörelser vinner stöd av såväl medvetna som
omedvetna försvarare av kapitalismen. En del av dem är enbart intresserade av
att minska nöden medan andra stöder reformer som en metod för att stärka
kapitalismen. Ökat armod i ett tidigt skede av kapitalismen var orsak till en
sorts reform. Under feodalismens tillbakagång skrämde den härskande klassen
utblottade människor till underkastelse med hjälp av brutala tvångsåtgärder.
Allteftersom allt fler bönder tvingades lämna jorden måste dock den kommunala
fattigvården införas för att försörja de nödlidande. Den blev en permanent
företeelse och många arbetare måste begära fattigvårdshjälp till och med när de
hade arbete. Tillsammans med förhållandet att mängden fattigvårdshjälp förde
en del kommuner till ruinens brant ledde detta till krav på att den centrala
statsmakten skulle ta på sig en del av betalningsbördan för de nödlidande.
Ålderspensioner, sjukförsäkring, barnbidrag och så vidare utvecklades för att
minska trycket på de lokala myndigheterna och samtidigt pacificera arbetarna
genom att få bort fattigdomens stigma. Sådana åtgärder, organiserade i nationell
skala, fördelade bördan på hela kapitalistklassen. Sedan andra världskrigets slut har denna utveckling i riktning
mot ett förenklat och heltäckande socialförsäkringssystem fortsatt. 1962 års lag
om allmän försäkring, som bl.a. omfattar sjukförsäkringen, folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen, förde in de olika försäkringsgrenarna under samma
administrativa tak. De flesta av dessa, och andra, socialpolitiska reformer i Sverige
har tillkommit på socialdemokratiskt initiativ, men i regel med stöd av breda
riksdagsmajoriteter. I själva verket står det klart att sådana åtgärder skulle
genomförts förr eller senare oavsett vilket parti som innehaft regeringsmakten -
om inte annat så av strikt ekonomiska skäl. Ihåligheten i socialdemokraternas framställning av sig själva som
den så kallade välfärdsstatens enda förkämpar framgår klart av att liknande
reformåtgärder genomförts också i andra länder vars regeringar aldrig ens utgett
sig för att vara socialistiska. I själva verket är sådana reformer nödvändiga
för att den nutida kapitalismen ska kunna fungera och de införs av såväl öppet
kapitalistiska som av socialdemokratiska regeringar. Under perioder av ekonomisk tillbakagång å andra sidan, när det
råder ett ekonomiskt tryck på staten - såväl på central som på lokal nivå - att
minska sina utgifter, är redan existerande reformer uppenbara måltavlor för
besparingsåtgärder. Bostads- och skolbyggnadsprogram skärs ner,
sjukhusavdelningar stängs och olika avgifter höjs. Det var t.ex. under en
socialdemokratisk regering som den s.k. sjukronorsreformen genomfördes, men det
var också under en socialdemokratisk regering som den höjdes, först till 12 och
sedan till 15 kronor - både för att höja avgiftsfinansieringen och för att
avskräcka människor från att söka läkarhjälp. Socialdemokraterna har alltid anklagat de "borgerliga" partierna
för att inte vilja ha tillräckligt med reformer, men i 1976 års valrörelse var
rollerna ombytta: socialdemokraterna anklagade de andra partierna för oansvarig
"slösaktighet" och för att vilja ha för många reformer. Vi behöver knappast
tillägga att de flesta av dessa reformer, sedan en ny trepartiregering bildades,
stannade på papperet. Vad detta visar är att alla regeringar, oavsett vad de
kallar sig, är ett byte för kapitalismens ekonomiska krafter. Såväl öppet kapitalistiska som socialdemokratiska politiker har
käbblat med varandra om vem som egentligen ska ha äran av reformer inom
skolväsendet, hälso- och sjukvården, bostads- och familjepolitiken etc. Ändå
står det klart att barnen till de flesta lönarbetare får en utbildning som bara
förbereder dem för deras roll som arbetare. Förbättrad hygien och sjukvård
minskar risken för epidemier som inte skonar de rika, medan bostadstillägg och
barnbidrag minskar arbetarnas påtryckningar för att få högre löner. Åtgärderna
syftar till att öka arbetarnas effektivitet för att på så sätt göra dem mer
produktiva till förmån för arbetsgivarna. De mer skarpsinniga och förutseende
medlemmarna av den härskande klassen har länge insett detta. För att finansiera dessa åtgärder måste staten öka beskattningen
av dem som kan bära skattebördan - i sista hand förmögenhetsägarna. Ingenting är
enklare för socialdemokraterna än att framställa skattepolitiken som
"socialistisk" - ett försök att utjämna inkomsterna. Man förbigår med tystnad
att de stora kapitalisternas rikedomar överlever den ökade beskattningen och att
det bara är småfolket som kläms åt. Officiell statistik visar att inkomster och förmögenheter
fortsätter att fördelas på det sätt de måste i kapitalismen: koncentrerade i
händerna på ett fåtal. Fåtalet är rikt tack vare sitt monopol på existensmedlen
och avkastningen på sina investeringar i form av jordräntor, räntor och
utdelningar; i lön får arbetarna knappt mer än de behöver för att hålla sig
själva och sina familjer fullt arbetsdugliga. Statsingripanden i form av skattereformer och socialförsäkringar
kan inte rubba denna grundläggande ojämlikhet som är inbyggd i kapitalismen och
inte heller lösa de bostads-, sjukvårds- och utbildningsproblem som uppkommer
för arbetarna som en följd av den. I praktiken har socialdemokraterna alltid förkastat det
socialistiska kravet på att först övertyga arbetarna om socialismen. I stället
har de valt att föra fram reformer i sina valprogram. Deras stående argument är
att "arbetarna vill ha någonting nu". Det innebär att ett arbetarparti måste
efterapa de öppet kapitalistiska partierna för att fånga röster. Men
resonemanget förbiser att ett parti som kommer till makten på så bräcklig grund
inte kan genomföra socialismen. Erfarenheten av olika socialdemokratiska
regeringar bevisar detta. Socialismen kan inte påtvingas arbetarna ovanifrån. Den
förutsätter att de medvetet inser att den är nödvändig. Arbetarna kan inte ta
det långtgående steget att omvandla existensmedlen till gemensam egendom utan
att först vara medvetna om vad de gör. Ett socialistiskt parti har därför ingen
nytta av ett reformprogram ens ur en strategisk synpunkt. De socialdemokratiska regeringarnas misslyckanden över hela
världen att väsentligen förändra arbetarnas villkor är ett klart belägg för
riktigheten i vårt påstående att kapitalismen måste drivas i kapitalistklassens
intresse, inte i arbetarnas. Över hela världen tjänar reformvännernas bestickande tal om
behovet att göra "någonting nu" till att dölja för arbetarna att deras plågor
och otrygghet - trots fackliga och politiska aktioner - i många avseenden
tenderar att öka i stället för att minska - och måste göra det med varje
fortsatt maskinellt, teknologiskt och organisatoriskt framsteg inom
kapitalismen. Ett socialistiskt parti kan inte byta ut sitt oberoende mot
reformlöften. För oavsett om löftena är uppriktiga eller inte vet vi att vår
klass omedelbara behov är frihet från exploatering och att den bara kan uppnås
genom att upprätta socialismen. Arbetarnas intressen under kapitalismen är rakt
motsatta alla delar av kapitalistklassens intressen. Alla kapitalister, vare sig
de är bankirer eller industrimän, jordägare eller handelsmagnater, har del av
exploateringens frukter. För arbetarklassens parti finns bara en väg öppen: oavbrutet
motstånd mot alla partier som lånar sig till förvaltningen av det kapitalistiska
samhällssystemet och på så sätt bidrar - medvetet eller omedvetet - till att det
upprätthålls. Vårt mål är att det undanröjs och ersätts med socialismen. Socialisternas arbete har också försvarats av att många människor
förknippar förstatliganden med socialism. Förstatligad eller statskapitalistisk
produktion är i själva verket bara ett annat sätt att driva kapitalismen. Den
avskaffar inte exploateringen av arbetarna eller deras beroendeställning. I Sverige har socialdemokraterna och de "borgerliga" partierna
(och vänsterorganisationerna) alla spridit förvirring genom att påstå att
förstatliganden är socialism. Under hundra års tid har svenska regeringar emellanåt övervägt
att förstatliga vissa industrier. Men inte förrän socialdemokraterna växte fram
till en betydande politisk kraft blev förstatliganden en ständigt återkommande
fråga i partipolitiken och valrörelserna. I början stod socialdemokraterna för ett omfattande
nationaliseringsprogram, som de trodde skulle lösa många av arbetarnas problem
samtidigt som det gav partiet röster i valen. Den första socialdemokratiska
regeringen 1920 tillsatte en kommitté för att utreda frågan om förstatliganden
men dess arbete ledde aldrig till något praktiskt resultat i form av
förstatliganden. Andra förslag om bl.a. statligt kaffemonopol, statligt
läkemedelsmonopol, statligt monopol på oljehandeln och förstatliganden av
försäkringsväsendet genomfördes inte heller. Det framstod allt klarare att ledarna för det socialdemokratiska
partiet dragit slutsatsen att förstatliganden inte längre var en röstfångare.
Den dåvarande finansministern Gunnar Sträng uttryckte det så här vid den
socialdemokratiska partikongressen 1972 i samband med förslag om förstatligande
av affärsbankerna: "Jag behöver inte knäppa upp byxorna och lägga upp rumpan för
motståndarna så att det bara är att slå". Ständigt återkommande krav om
förstatliganden vid de socialdemokratiska partikongresserna har avvisats både av
partiledningen och kongressmajoriteterna. Bland faktorerna som lett till att förstatliganden blivit mindre
lockande för väljarna kan nämnas de statliga företagens successiva pris- och
avgiftshöjningar, t.ex. på tågresor, brevporto, elektricitet och läkemedel.
Dessutom upptäckte arbetarna snart - som socialister förutsagt - att statligt
ägande eller statskapitalism inte skiljer sig från privatkapitalism vad
beträffar exploateringen av arbetarna. De behöver fortfarande sina
fackföreningar och strejkvapnet för att skydda sig mot sin arbetsgivare. Socialdemokraterna övergav kravet på förstatliganden med den vaga
formuleringen att de "företräder kravet på samhälleligt [läs statligt] ägande
eller samhällskontroll av naturtillgångar, kreditinstitut och företag i all den
omfattning det är nödvändigt för att tillvarata medborgarintressen" (1960 års
partiprogram). "Medborgarintressen" betydde den svenska kapitalismens allmänna
intressen - socialdemokraterna kunde tänka sig att gå in med förstatliganden när
dessa skadades genom ineffektivitet eller monopolbildning. Därmed antog socialdemokraterna i praktiken samma synsätt som
tidigare liberala och konservativa regeringar haft. Det var sådana regeringar
som förstatligade bl.a. en stor del av järnvägs- och telefonväsendet, tog
initiativ till att staten gick in som hälftenägare i gruvföretaget LKAB och
skaffade sig inlösenrätten till samtliga aktier i företaget, förstatligade
tobaksindustrin och partihandeln med vin och sprit, och köpte upp
Jordbrukarbanken (en föregångare till dagens PK-bank). Trots att riksdagen inte fattade principbeslut om förstatligande
av enskilda järnvägar förrän 1939 föreslog redan 1886 års ekonomiska kommitté
detta. Det uttalade syftet var att få till stånd en fraktutjämning för
näringslivet, i första hand jordbruket. Redan sju år tidigare hade staten börjat
köpa in enskilda järnvägar, antingen för att komplettera sitt eget järnvägsnät
eller rädda viktiga men olönsamma järnvägslinjer undan nedläggning. En ny våg av förstatliganden och statsingripanden började med
lågkonjunkturen som sammanföll mod bildandet av en "borgerlig" trepartiregering
1976. Flera storföretag och industrier, som var oförmögna att stå emot utländsk
konkurrens, hamnade i ekonomiska svårigheter. Frågan var om regeringen vågade
utsätta sig för impopularitet bland fackföreningarna och investerarna genom att
låta dem gå i konkurs. Den största delen av varvsindustrin sammanfördes i ett nytt
statligt bolag, AB Svenska Varv. Ett nytt halvstatligt bolag, Svenskt Stål AB,
bildades. Regeringen tillhandahöll också många miljarder kronor för att hålla
dem och andra industrier, som inte förstatligades, vid liv. Förstatliganden har ingenting att göra med socialismen och
innebär inget ingrepp i kapitalismens grundläggande funktionssätt. Bortsett från
förstatliganden som genomförs av militära skäl är de i regel avsedda att lösa
problemet med kontroll av privata monopol eller subventionering av olönsamma men
viktiga industrigrenar i hela kapitalistklassens intresse, och att förhindra en
ökning av arbetslösheten. Alla privata företag är, och har länge varit, underställda viss
kontroll, t.ex. deras skyldigheter enligt aktiebolagslagen, arbetarskyddslagar
o.s.v. En del av dem, Sockerbolaget och Sveriges Radio t.ex., är underställda
ytterligare kontroller med avseende på avgifter eller styrelsesammansättning.
Regeringarnas problem har varit att avgöra vilken av olika kontrollformer som
bäst tjänar hela den kapitalistiska industrins och handelns intressen. Från början drevs all statlig företagsamhet i affärsverksform med
postverket som förebild. Affärsverken är knutna till den allmänna statliga
förvaltningsapparaten och inlemmade i statens budgetsystem. De får inte fritt
förfoga över sina vinster och det är regeringen som tillhandahåller
investeringsmedel över statsbudgeten. Verken leds av en generaldirektör och
styrelse som utses av regeringen. Senare utvecklades aktiebolagsformen för statlig företagsamhet.
De statliga aktiebolagen är självständiga juridiska personer och underställda
aktiebolagslagen. Normalt ingriper inte regeringen i deras skötsel. 1970
sammanfördes ett 30-tal av de statliga aktiebolagen under ett statligt
förvaltningsbolag, AB Statsföretag. Det är idag ett av Sveriges största företag. Ur investerarens synvinkel betyder förstatliganden bara att han
ger upp en investering som kan ge en hög utdelning (eller ingen utdelning alls
om företaget går med förlust) i utbyte mot pengar som kan investeras i den
privata industrin eller i statsskulden till en fast ränta. Ur kapitalismens synpunkt är problemet att besluta vilket som är
bästa sättet att driva den. Om socialdemokraterna numera drar sig för att föra
fram krav på fler förstatliganden är de borgerliga partierna lika ovilliga att
privatisera redan förstatligade företag, om inte annat så för att omsvängningar
i politiken skapar ovisshet och desorganisation som stör kapitalismens normala
gång. I Förenta Staterna, som ofta framställs som ett mönster för ett
land med fri företagsamhet utan förstatliganden, har kapitalismens politiska
kurs skiljt sig något från Europas. I stället för att förstatliga monopol har
amerikanska regeringar hävdat att de effektivt kontrollerar dem. Den s.k. Shermanlagen 1890 förbjöd "varje kontrakt och
kombination i form av en trust eller på annat sätt, eller sammansvärjning med
syfte att inskränka handeln mellan delstaterna eller med främmande länder" och
stadgade stränga straff för överträdelser. Med stöd av Shermanlagen och senare
tilläggslagar startades flera rättegångar som periodiskt ledde till
uppseendeväckande beslut om upplösning av truster som Standard Oil och
Tobaksbolaget eller fängelsestraff för företagsledare. Men ändå rapporteras
ständigt om nya lagöverträdelser. Dessutom har lagstiftningen uttryckligen tillåtit
sammanslutningar inom vissa näringsgrenar, som omfattar sjöfarten,
sjöförsäkringsväsendet och järnvägarna. Även om den amerikanska kapitalismens
dominerande intressen anser att antitrustlagar är en bättre lösning på detta
kapitalistiska problem än förstatliganden fortsätter de grupper vars intressen
skadas av storbolagen att kräva effektivare åtgärder för att återställa
konkurrensen. Men varken trustsprängning i Amerika, Sveriges eller Västeuropas
ofullständiga eller Sovjets totala förstatligande (oavsett vad det kan ha
inneburit för den privilegierade minoriteten i dessa länder) har löst problemet
med arbetarnas fattigdom. Bara tiden kan visa, i konkurrensen på världens
marknader, om det ryska totalförstatligandet, den amerikanska betoningen av
"effektivitet genom inre konkurrens" eller den svenska kapitalismens kompromiss
mellan de båda, är den effektivaste metoden för att organisera kapitalistisk
produktion. I Sovjetunionen finns inflytelserika förespråkare för större tillit
till konkurrens och vinstmotivet. Men hur frågan än kommer att lösas fortsätter
arbetarna i alla tre länderna att leva begränsade liv som löneinkomsttagare,
exploaterade till förmån för den privilegierade minoriteten av befolkningen. Och
oavsett vad som händer står det klart att ett visst mått av förstatliganden
kommit för att stanna i alla länder så länge kapitalismen består. Men även utan förstatliganden har kapitalisterna i alla länder
övergett sin gamla tro på den obegränsade konkurrensens förträfflighet och
produktion under egen kontroll utan någon som helst statlig inblandning. Nu
godtar kapitalisterna i både Sverige och Amerika att deras individuella
handlingsfrihet begränsas av lagliga förpliktelser och statliga kontroller som
de skulle brännmärkt för femtio år sedan. Men vare sig kapitalismens politik är konkurrens,
trustsprängning, förstatliganden av monopol eller modifierade statliga
kontroller har vi fortfarande kapitalism. Och kapitalismen, oavsett dess form,
kan inte erbjuda arbetarklassen något hopp. Den världssocialistiska rörelsen och fackföreningarna har samma
ursprung i klasskampen. Den förra är det organiserade politiska uttrycket för
arbetarnas medvetenhet om denna kamp. Dess tillväxt mäter i vilken utsträckning
de är beredda att göra slut på kampen genom att överföra existensmedlen till
gemensam egendom och på så sätt upprätta en intressegemenskap i samhället. Klasskampen börjar dock inte med en medveten insikt om dess
faktiska existens. Långt före den socialistiska rörelsens uppkomst befann sig
klasskampen under utveckling. I mer än ett århundrade har strejker och
lockouter, maskinkrossning och strafflagstiftning, vittnat om
intressemotsättningarna i det moderna samhället. Med fabrikssystemets uppkomst drogs arbetarna in i kampen på
grymt allvar. De valde den inte själva. Den påtvingades dem med obeveklig och
ökande styrka med varje steg framåt i industrins utveckling. De så kallade
ludditernas maskinkrossning i England i början av 1800-talet var typisk för
detta skede av kampen. Det var först med ytterligare erfarenhet som behovet av
någon annan organisationsform framstod allt klarare för arbetarna. Sammanföringen av arbetare i fabrikerna tillhandahöll en grundval
för denna. Arbetarna började inse att maskinerna kommit för att stanna och att
deras tidigare oberoende, då de ännu ofta arbetade i sina hem, för alltid
försvunnit. Därför uppstod fackföreningarna, som förenade arbetare i samma eller
närbesläktade yrken för att uppnå bästa möjliga villkor från arbetsgivarna. Redan från början var strejken deras viktigaste vapen. Under
hantverkssystemets slutskede sålde arbetarna produkterna de tillverkade till
köpmän och måste förhandla med dem om priset. Senare förändrades allt detta och
priset på arbetarnas arbetskraft blev i stället tvistefrågan. De sålde sina
krafter per timme, dag, vecka eller månad. På de platser där ackordsystemet
bibehölls dolde det men förändrade inte sakförhållandet. Arbetarna hade berövats
all verklig frihet och deras enda alternativ till att arbeta på arbetsgivarnas
villkor var att svälta. Därför blev rätten att kollektivt undanhålla denna
arbetskraft ett oundgängligt motståndsmedel för arbetarna. Utan det skulle de
kuvats och blivit, som Marx uttryckte det i sin skrift Lön, Pris och Profit,
"ur stånd att sätta igång en rörelse av större mått". Länge var arbetarsammanslutningar för att höja lönerna förbjudna
och strejker betraktades som sammansvärjningar eller uppror. Med
näringsfrihetslagstiftningen vid 1800-talets mitt togs de första stegen för att
det hindret skulle försvinna. Fortfarande användes dock lagar från det gamla
systemet för att hindra arbetarna att organisera sig - det hände t.ex. att
strejkande arbetare betraktades som lösdrivare och tvingades att återgå till
arbetet under hot om att annars sändas till tvångsarbete. Arbetarna var hårt
ansatta, inte bara av de enskilda arbetsgivarna och arbetsgivargrupperna som de
direkt kämpade mot utan också av hela arbetsgivarklassens styrkor i form av
staten. Men fackföreningarna hade sina rötter i de nya förhållandena och det var
detta som räddade dem från att utplånas. Gradvis insåg arbetsgivarklassen dock dårskapen i att försöka
förstöra de nya organisationerna. Så småningom upptäckte arbetsgivarna att
"respektabla" arbetarledare, både inom politiken och industrin, kunde användas
för att bevara arbetsfreden som de hade så stort behov av. Arbetarna har alltför beredvilligt litat på många ledare, som har
sporrats i sin ärelystnad av klokt smicker och längtan efter en politisk
karriär. Den kapitalistiska industrins ihållande tillväxt har dock legat till
grund för denna process. Arbetsgivarnas ständiga utveckling av maskineri,
arbetsmetoder och ekonomisk organisation har sedan generationer ställt upp
mycket snäva gränser för arbetarkampernas slagkraft. Staten gick också in med ny lagstiftning för att förhindra och
försvåra att arbetstvister ledde till nedläggning av arbetet. I början av
1900-talet tillkom lagar om medling i arbetstvister, kollektivavtal och
arbetsdomstol. En del som försvarar medling hävdar att strejker inte längre
behövs när arbetarna får framföra sina krav inför en förlikningsman eller
förlikningskommission, eftersom det "självständiga" förlikningsorganet kommer
att avge ett "rättvist" bud. Det är sant att ett förlikningsorgan kan vara
oberoende i den mening att det inte ges instruktioner av arbetsgivarna eller
regeringen om vilka bud det ska lämna, men det kan inte förbise och förbiser
inte heller regeringens uttalanden om den allmänna ekonomiska politiken. I praktiken finns medlingsinstitutionerna, i likhet med
arbetsdomstolen, för att förhindra att industriella tvister leder till en
nedläggning av arbetet. Deras bud påverkas med nödvändighet av arbetarnas
hållning och om arbetarna övergav alla planer på att strejka skulle
arbetsgivarna och förlikningsorganen ytterligare sänka summorna som de var
beredda att erbjuda. Strejken fortsätter att vara arbetarnas oundgängliga vapen. Men staten kan också direkt ingripa för att stoppa strejker -
också när de är "lagliga" - när den anser att de skadar väsentliga
kapitalistiska intressen. Erfarenheten visar att den inte heller tvekar att göra
det. Så sent som i början av 1971, när stora grupper kommunal- och
statstjänstemän strejkade, stiftade riksdagen på initiativ av den dåvarande
socialdemokratiska regeringen en lag som under sex veckor återinsatte de gamla
kollektivavtalen och därmed tvingade de strejkande att återgå till arbetet. Den förhållandevis höga sysselsättningsnivån under ett par
årtionden efter 1940 gav fackföreningarna en stark förhandlingsposition. När de
inte kunde lita på en omfattande arbetslöshet för att hålla nere lönerna
försökte regeringarna i många länder göra det med hjälp av en "inkomstpolitik".
Med hjälp av hotelser och sanktioner försökte de förmå fackföreningarna att
hålla nere sina krav i ett läge när förhållandena på arbetsmarknaden gett dem en
gynnsam förhandlingsposition. I Sverige gick staten inte in med direkta försök att reglera
lönerna även om hotet om att den skulle kunna göra detta vid flera tillfällen
förts fram. I stället inskränkte sig inkomstpolitiken till rekommendationer av
regeringen till fackföreningarna att visa återhållsamhet i lönekraven. Det var
t.ex. efter en vädjan från regeringen som LO i slutet av 1940-talet gick med på
ett tvåårigt "lönestopp" genom förlängning av gällande kollektivavtal - vilket
inte hindrade att såväl löner som andra priser fortsatte att stiga. Det står helt klart att fackföreningarnas stöd av
socialdemokratiska partiet minskat deras effektivitet. Bandet till
socialdemokratin har rättfärdigats med att säga att socialdemokraterna är
arbetarrörelsens politiska arm. Men erfarenheten av socialdemokratiska
regeringar visar att de i stället för att använda politisk makt för att tvinga
arbetsgivare att gå med på lönehöjningar använt den mot arbetarna för att förmå
dem att visa återhållsamhet i lönekraven. Fackföreningsrörelsens slagkraft har också minskat i den
utsträckning fackföreningarna dragits in i förvaltningen av kapitalismen. Under
de senaste årtiondena har det blivit allt vanligare att såväl enskilda
fackförbund som LO (och TCO och SACO/SR) förenat sig med regeringen och olika
statliga organ vid verkställandet av regeringspolitiken. I utbyte mot
konsultationer, representation i utredningar och i statliga myndigheter och
företag förväntas LO och fackföreningsledarna godkänna politiska beslut och
förorda dem bland sina medlemmar. Det går att hävda att denna verksamhet bara är en logisk
utveckling av funktionerna som organisationer som bildats för att skydda
arbetarna under kapitalismen har. Men det är uppenbart att de, i likhet med
bandet till socialdemokraterna, sannolikt drar bort uppmärksamheten från
fackföreningarnas huvudsyfte: att försvara sig mot kapitalistklassens press på
arbetarnas förhållanden. Hur ser då fackföreningarnas framtid ut? För närvarande
förefaller de att till stor del ha blivit språngbrädor för socialdemokratiska
politiker och i den mån mindre användbara för arbetarna. Men det finns inget
påtagligt skäl för att de inte, med spridandet av förståelse bland deras
medlemmar, skulle kunna bli värdefulla motståndscentra mot kapitalistiska
angrepp. Som vi sett uppstod fackföreningarna ur motståndet mot trycket på
arbetarna i ett tidigt skede av kapitalismen. De fick med nödvändighet den form
som bäst lämpade sig för ögonblicket och de har varit långsamma att anpassa sig
till förändrade förhållanden. De har tenderat att överdriva skillnaderna mellan
arbetare med olika utbildning och yrken, ursprung och kön. Som en rapport till
LO-kongressen 1971 uttryckte det: "I debatten om jämlikhet och löneklyftorna i
samhället har frontställningarna gentemot arbetsgivarsidan i flera fall varit
mindre markerade än mellan organisationerna" (Lönepolitik, s. 9) Socialister understryker nödvändigheten av att alla särskillnader
underordnas klassolidariteten. På det politiska fältet har arbetarna i alla
länder bara ett intresse - och det innebär att vinna politisk makt för att
frånta kapitalistklassen dess egendom. Det ger inte utrymme för särmotsättningar
mellan arbetare. Syndikalister (ett namn hämtat från det franska ordet för
fackförening) hävdar att arbetarna inte behöver bry sig om politisk aktion för
att avhända kapitalisterna produktionsmedlen. I stället ska de organisera sig i
fackföreningar och under loppet av en generalstrejk "överta och behålla"
produktionsmedlen. Socialister är motståndare till syndikalismen eftersom den
grundar sig på en farlig illusion. Även om en generalstrejk under vissa
förhållanden kan vara ett bra sätt att göra motstånd mot angrepp på
levnadsstandarden kan den inte användas för att störta kapitalismen.
Kapitalisternas monopol på produktionsmedlen vilar på deras kontroll av den
politiska makten. Att lämna den i deras händer och samtidigt försöka genomföra
den socialistiska revolutionen är dårskap och dömt att leda till onödig
blodsutgjutelse och onödigt lidande. Genom att använda sådana slagord som "fabrikerna till
fabriksarbetarna" och "gruvorna åt gruvarbetarna" föreslår syndikalisterna också
att kapitalisternas kontroll över industrin ersätts av en federation av
fackföreningar eller arbetarråd. Det är vilseledande och visar hur fåfängt det
är att försöka teckna en detaljerad bild av det framtida samhället - förslaget
återspeglar bara kapitalismens yrkesmässiga och lokala skillnader. Samtidigt som vi uppmanar fackföreningsmedlemmarna att bjuda sitt
yttersta motstånd mot en försämring av sina förhållanden upphör vi aldrig att
påvisa att trycket på arbetarna är oundvikligt under kapitalismen. Därför räcker
det inte med att försöka bromsa upp en försämring av förhållandena. Systemet som
ger upphov till dem måste avskaffas. En vanlig fråga till socialister förr lät ungefär så här: "Måste
vi vänta på den siste hottentotten?" Bakom frågan fanns antagandet att bristande
industriell och social utveckling i delar av världen kunde utgöra ett hinder för
socialismens genomförande. Ibland kallas detta för problemet med de
"underutvecklade" länderna, men det handlar i verkligheten om problemet med
ojämn utveckling. Det korta svaret är nej. Hela världen måste inte industrialiseras
och inte heller måste hela världens befolkning bli egendomslösa lönarbetare
innan socialismen kan genomföras. Låt oss omedelbart bli kvitt ett misstag. De mindre utvecklade
länderna befinner sig inte på efterkälken på grund av att invånarna där av
naturen är underlägsna befolkningen i de industrialiserade länderna. Rasismen
saknar all vetenskaplig grund. Alla människor är medlemmar av samma djurart,
homo sapiens, och alla kan tillägna sig modern kultur på förhållandevis kort
tid. De kulturella skillnader som finns idag mellan världens olika folk beror på
att de växt upp i olika miljöer. Europas befolkning genomgick den industriella revolutionen först
av alla. Senare utveckling har visat att befolkningen i andra länder, om den ges
möjlighet till det, har samma förmåga att tillägna sig modern industriell
kunskap. I Asien, Afrika och Latinamerika utvecklas högt avancerade
industricentra som från topp till botten sköttes av inhemska arbetare. Det
betyder, om nu någon tvivlat på det, att alla människor kan förstå och förvalta
socialismen. Den materiella utgångspunkten för socialismen är den
världsomspännande industriella organisation som kapitalismen byggt upp.
Huvudparten av världens rikedomar produceras idag genom samverkan av miljontals
människor som är anställda för att sköta denna organisation. Kapitalismen har
skapat arbetarklassen vars ekonomiska intresse är att genomföra socialismen. Det
är därför som den socialistiska rörelsens styrka måste komma från arbetarna i de
industrialiserade delarna av världen. Industrins utveckling är dock inte jämnt fördelad över världen. I
Europa, Nordamerika, Australien, Japan och Ryssland lever och arbetar den stora
majoriteten av befolkningen under kapitalistiska förhållanden med produktion för
vinst och lönesystem. I andra delar av världen är kapitalistisk industri bara en
oas i en öken av efterbliven jordbruksproduktion. Däremellan finns länder som
befinner sig på olika stadier av industriell utveckling. Ännu är inte hela
mänskligheten lönarbetare och många av återstoden är bönder som exploateras av
jordägare och penningutlånare. Men att huvudparten av mänskligheten inte lever under
kapitalistiska förhållanden som lönarbetare betyder inte att deras liv inte
påverkas av systemet. Prisförändringar på världsmarknaden inverkar direkt på
deras levnadsstandard. Inte heller kan de slippa undan följderna av krig mellan
kapitalistiska stater. Dessa förhållanden och det faktum att huvudparten av
jordens rikedomar produceras i de kapitalistiska delarna av världen betyder att
kapitalismen idag är det förhärskande samhällssystemet i världen. Socialister förkastar idén att arbetarna måste vänta tills dess
att kapitalistisk produktion dominerar överallt innan de försöker genomföra
socialismen. Socialismen har varit möjlig under många år nu, i själva verket
lika länge som dess industriella grundval funnits. Så snart världens arbetare
vill det kan de genomföra gemensamt ägande av produktions- och
distributionsmedlen och förverkliga planerad produktion för att möta mänskliga
behov. I världsskala har kapitalismen länge varit föråldrad. Det är inte
längre ekonomiskt nödvändigt att den införs i de industriellt outvecklade
länderna. Socialismen innebär hela mänsklighetens frigörelse och är lösningen på
problemen för människorna i dessa länder lika mycket som för arbetarna i de
etablerade kapitalistiska länderna. När socialismen väl genomförts finns inga
skäl varför dessa delar av världen inte skulle utvecklas under helt annorlunda
förhållanden än dem som kapitalismen påtvingar den. Kapitalismens ankomst till förindustriella samhällen har alltid
varit katastrofal. Det började med slavhandeln i ett tidigt skede av
kapitalismen Och har nu fört världen nära svältgränsen. Kapitalismen bryter
sönder existerande samhällen för att få arbetarna att arbeta på plantagen, i
gruvorna och i fabrikerna den bygger upp. I det stora hela har följden varit ett
fruktansvärt mänskligt lidande. Socialister accepterar inte att allt detta lidande är nödvändigt
för att människor fortfarande måste genomgå det för en bättre framtids skull. Med gemensamt ägande och produktionen inriktad på mänskliga
behov kan den industriella utvecklingen ske utan de skadliga följder den alltid
haft under kapitalismen. Med den kunskap som läkare, näringsexperter, sociologer
och andra redan har kan övergången till industriell produktionsteknik, i en
socialistisk värld, göras utan att öka mänskligt elände. Människorna som berörs
skulle inte vara offer för påtryckningar att förvandla dem till lönarbetare. I
stället skulle de få hjälp av sina medmänniskor att bli fullvärdiga medlemmar i
ett socialistiskt samhälle, som kan åtnjuta utbildningens och överflödets
fördelar och ge sina egna bidrag till samhället. Om en del människor inte skulle
vilja förändra sitt sätt att leva kommer ingen att tvinga dem till det. Men
troligtvis kommer sådana fall att vara mycket sällsynta eftersom kapitalismen
redan givit människorna aptit på ett bättre liv. Att utveckla de efterblivna delarna av världen blir ett av det
framtida samhällets problem med precis som när det gäller andra frågor
tillhandahåller socialismen ramen inom vilken de kan lösas på ett rationellt och
mänskligt sätt. Eftersom kapitalismen överallt förlorat sin progressiva roll för
utvecklingen av produktions-, distributions- och kommunikationsmedlen stöder
socialister inte rörelser som säger sig stå för "nationell befrielse" och
"antiimperialism". De eftersträvar politisk makt i mindre utvecklade länder för
att med en hänsynslös statskapitalistisk politik (som felaktigt kallas
socialistisk) modernisera och industrialisera områdena de styr över. Många av
dessa rörelser har som förebild den beslutsamma bolsjevikiska minoriteten som
erövrade makten i Ryssland 1917 och med diktatoriska medel byggde upp en modern
kapitalistisk ekonomi med dem själva som den nya härskande och exploaterande
klassen. För människorna som de vill styra betyder maktövertagandet bara
ett utbyte av härskare och framtidsutsikten att bli exploaterad lönarbetare i
stället för exploaterad bonde. Det har ingenting att göra med socialismen och är
helt onödigt eftersom socialismen i världsskala länge varit möjlig. De flesta mindre utvecklade länderna finns ännu ingen politisk
demokrati. Deras regeringar, vare sig de representerar den gamla jordägande
klassen eller den uppkommande kapitalistklassen, undertrycker kritik och
behandlar organiseringen av oppositionspartier och till och med fackföreningar
som sammansvärjningar mot staten. Under dessa förhållanden är det mycket svårt att bedriva
socialistisk aktivitet. Vid sidan av försöken att organisera sig i ett
socialistiskt parti bör arbetarna (som bara utgör en minoritet av befolkningen)
också kämpa för friheten att organisera sig i fackföreningar och grundläggande
demokratiska rättigheter. Det ska dock, precis som i de utvecklade länderna,
fortfarande innebära motstånd mot alla andra partier för att hålla socialismen
fri från förvirring. Ibland får socialister frågan om en annan sida av ojämn
utveckling. Den gäller möjligheten av att den socialistiska rörelsen växer
snabbare i ett land än i andra och får möjlighet att vinna kontroll över
statsmaskineriet där innan den socialistiska rörelsen i andra länder utvecklats
lika långt. Om vi för ögonblicket bortser från om det är troligt kan vi säga
att det inte innebär något problem sett mot bakgrund av den socialistiska
rörelsens världsomspännande karaktär. Eftersom kapitalistiska stater är
organiserade på geografisk grund måste varje socialistisk organisation försöka
vinna kontroll i landet där den verkar. Det är dock bara en organisatorisk
lämplighet. Det finns bara en socialistisk rörelse som de olika socialistiska
organisationerna är delar av. När den socialistiska rörelsen växer sig starkare
kommer dess aktiviteter att samordnas fullständigt genom denna världsomspännande
organisation. Om de organiserade socialisterna i bara en del av världen kunde
vinna kontroll över statsmaskineriet där kommer beslut om vilka åtgärder som ska
vidtas att fattas av hela den socialistiska rörelsen i ljuset av alla
omständigheter vid den tidpunkten. Men kommer det verkligen att finnas materiella skillnader i
tillväxten av den världssocialistiska rörelsens olika delar? För närvarande
delar den stora befolkningsmajoriteten i alla utvecklade kapitalistiska länder -
på grund av att de ännu inte är socialister - vissa grundläggande idéer om hur
samhället ska skötas. De accepterar att varor tillverkas för vinstgivande
försäljning, att en del människor måste arbeta för löner medan andra är
arbetsgivare, att det måste finnas väpnade styrkor och gränser och att det är
omöjligt att klara sig utan pengar och köp och försäljning. Människor över hela
världen omfattar dessa idéer och det är detta som ger kapitalismen dess
grundläggande stabilitet för närvarande. Det var Engels som anmärkte att en revolutionär period föreligger
när människorna börjar inse att det de tidigare betraktat som omöjligt i själva
verket går att genomföra. När människor inser att det är möjligt att ha en värld
utan arbetsgivare och väpnade styrkor kommer den socialistiska revolutionen inte
att vara långt borta. Men denna ökade politiska förståelse kommer att uppnås av
samma människor som nu anser att kapitalismen är det enda möjliga systemet. När arbetarna börjar genomskåda kapitalismen kommer de, på grund
av att deras ställning är likartad över hela världen och på grund av moderna
kommunikationssystem, att göra det överallt. Själva socialismens idé, ett nytt världssamhälle, är klart och
otvetydigt ett förkastande av all nationalism. De som blir socialister inser
detta och betydelsen av förening med arbetare i andra länder. Den socialistiska
idén kan inte spridas ojämnt. Därför är det troligt att de socialistiska
partierna kan vinna politisk kontroll i de utvecklade länderna inom en kort
tidsperiod efter varandra. Det är möjligt att de privilegierade härskarna i några av de
mindre utvecklade länderna där arbetarklassen fortfarande är liten och svag kan
behålla sin klasställning litet längre. Men så snart som arbetarna vunnit i de
utvecklade länderna kommer de att ge all hjälp som behövs till sina bröder och
systrar på andra platser. Det är rimligt att säga att de mindre utvecklade länderna kan
utgöra ett problem för socialismen. Men de är inget hinder för socialismens
omedelbara genomförande som ett världssystem. Nationalism och kolonialt
oberoende är inte frågor som arbetarna ska bry sig om. Överallt, i de mindre
utvecklade såväl som i de utvecklade länderna, bör arbetarna kämpa för
socialismen. Att mänskligheten kan avskaffa fattigdomen, som socialister
hävdar, har ifrågasatts av dem som påstår att fattigdom är ett naturligt och
oundvikligt tillstånd för mänskligheten. Den mest kände representanten för denna
åsikt var pastor Thomas Malthus med sin Uppsats om befolkningsutvecklingens
princip och dess verkan på samhällets framtida välmåga, som första gången
utkom 1798. Men i likhet med alla andra som delade denna åsikt kunde Malthus
inte förklara hur det kom sig att en privilegierad minoritet i varje land
lyckades undkomma denna fattigdomens förbannelse. Malthus argumenterade mot dem som sa att samhället kunde
förbättras, speciellt mot William Godwin, en tidig utopisk socialist. Malthus
"befolkningsprincip" gick i korthet ut på det självklara förhållandet att
folkmängden inte kan växa utöver tillgången på livsmedel. Men Malthus fortsatte
med att påstå att folkmängden alltid tenderade att överstiga
livsmedelstillgången. Resultatet var att befolkningsökningen periodiskt hejdades
av svält, epidemier och krig. Alla försök att förbättra de sociala villkoren
skulle bara öka födelsetalen och därigenom ytterligare förvärra förhållandena.
Denna åsikt var avsedd som ett försvar för den rådande fattigdomen och ett
argument mot sociala reformer. Vi behöver knappast tillägga att den under en tid
var mycket populär bland kapitalismens försvarare. I den andra upplagan av sin Uppsats, som utkom 1803,
motsade Malthus sig själv. Genom att införa begreppet "moralisk återhållsamhet"
medgav han att människorna kan kontrollera sina födelsetal - vilket var just en
av frågorna som tvisten gällde. Godwin svarade Malthus med att påpeka att varje
extra människa inte bara betydde en extra mun att mätta utan också ett par extra
händer. Marx visade också att det inte finns någon allmän befolkningslag som
gäller för alla samhällen och alla tider. Under kapitalismen förefaller det
ibland att finnas överbefolkning, ibland underbefolkning. Men det har ingenting
att göra med födelsetalen. Det är utmärkande för olika faser av
konjunkturcykeln. Under depressioner finns det fler människor än tillgängliga
jobb i den kapitalistiska industrin. Under högkonjunkturer å andra sidan finns
en relativ brist på arbetare. Den verkliga befolkningsutvecklingen i de industrialiserade
länderna vederlade dock Malthus mer effektivt än hans egna självmotsägelser och
Godwins och Marx idéer. Efter 1880, speciellt sedan propaganda för
födelsekontroll sattes igång i stor skala, började födelsetalen att sjunka.
Malthus hade också förbisett att det inte bara var en fråga om antalet människor
och tillgången på livsmedel utan att också arbetsproduktiviteten måste tas med i
beräkningen. Från och med den industriella revolutionen ökade den tekniska
utvecklingen samhällsproduktiviteten så att mer livsmedel kunde anskaffas för
den växande befolkningen. Under senare år har malthusianska idéer upplevt något av en
pånyttfödelse. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, har många gånger
varnat för att världens folkmängd ökar (en aning) snabbare än tillgången på
livsmedel. FAO själv godtar förstås inte malthusianska idéer och är helt
medveten om att det kunde finnas tillräckligt för alla människor på denna
planet. Men andra hävdar att eftersom folkmängden ökar snabbare än
livsmedelstillgången måste det alltid vara så. Det innebär att överbefolkning
utgör ett hinder för det socialistiska överflödssamhället. Låt oss granska påståendet litet mer i detalj.
Befolkningsutvecklingen kan kontrolleras och födelsetalen har sjunkit i många
länder genom omfattande födelsekontroll. I verkligheten är dock födelsekontroll
något av ett villospår eftersom den drar uppmärksamheten till folkmängden i
stället för livsmedelstillgången och varför den inte ökas i något som ens närmar
sig den takt som är möjlig. Godwins argument att varje människa innebär ett
extra par händer är fortfarande giltigt. Den verkliga frågan är om
samhällssystemet tillåter att händerna används för att producera den extra
rikedomen. Det har länge varit känt att världen kan producera mer än
tillräckligt med mat för alla. Lord Boyd-Orr, FAO:s förste generaldirektör,
påpekade: "Svårigheten är inte att producera tillräckligt med livsmedel för
världens nuvarande befolkning eller ens den dubbla folkmängden. Problemet är att
ordna så att livsmedlen som produceras kan spridas och konsumeras i länderna som
behöver dem." (The Times, 22 juli 1949) Beräkningar i stil med en tredubbling av livsmedelsproduktionen
genom konstbevattning av områden som nu betraktas som öknar är vanliga i
facklitteraturen. Havsvatten kan omvandlas till sötvatten för
bevattningsändamål. Dessutom har havet självt som livsmedelskälla knappast ens
börjat utnyttjas. När man diskuterar livsmedelsproduktion är det viktigt att inse
att det inte bara är bönderna och jordbrukarna som producerar livsmedel.
Livsmedelsproduktionen håller i snabb takt på att bli en social process som
innefattar arbetet av miljontals människor som jobbar i industrin. Med en ökad
användning av gödningsämnen, moderna redskap och maskiner är arbetet som behövs
för att producera dessa precis lika viktigt som bondens arbete. Tekniska
framsteg inom dessa områden gör det också möjligt att öka
livsmedelsproduktionen. Jordbruket är numera en industri där vetenskapliga
metoder används - men fortfarande finns stora möjligheter kvar att tillämpa
sådana metoder. Det tekniska problemet med att producera tillräckligt med
livsmedel för alla har länge varit löst. Det verkliga problemet är hur samhället
ska ordnas för att möjliggöra att en tillräcklig mängd produceras och
distribueras bland mänskligheten. Vi anser att bara ett samhällssystem där
rikedomarna produceras enbart för att möta mänskliga behov på grundval av hela
mänsklighetens gemensamma ägande av världens tillgångar kan säkerställa detta. Idag under kapitalismen produceras inte livsmedel för att möta
mänskliga behov och kan inte heller göra det eftersom jordens tillgångar inte
tillhör mänskligheten utan bara ett privilegierat fåtal. Det går inte att
förneka att livsmedel inte produceras för att möta mänskliga behov. Annars
skulle det inte finnas någon vettig anledning till att miljontals svälter och
många miljoner är undernärda samtidigt som det är möjligt att tillfredsställande
försörja alla. Livsmedel produceras för att säljas på marknaden (i ökad
utsträckning på världsmarknaden) till vinst. Världens svältande och undernärda
miljoner utgör ingen marknad eftersom de inte kan betala för vad de behöver. De
lämnas att svälta. I viss mån är detta en sida av problemet med ojämn utveckling som
vi diskuterade i förra kapitlet. I länder där kapitalistiska
samhällsförhållanden omfattar nästan hela befolkningen är svält inget problem. I
det stora hela kan den kapitalistiska industrin försörja sina arbetare med maten
de behöver för att år ut och år in kunna arbeta under moderna industriella
villkor. Problemet uppstår dock genom kapitalismens effekter på
efterblivna förindustriella förhållanden. Under århundraden kunde människorna i
Asien och Afrika överleva på vad de själva producerade. Kapitalismen rubbade den
balansen på flera sätt: den förstörde hemmaindustrier genom priskonkurrens, den
uppmuntrade marknadsproduktion i stället för husbehovsproduktion och gjorde på
så sätt bönderna till ett byte för marknaden, och införde förbättrad medicinsk
teknik som på så sätt minskade dödstalen. Ironiskt nog räddas många från att dö
av sjukdomar bara för att i stället dö av svält på grund av att vetenskapen
används för att hålla människor vid liv men inte för att försörja dem med
livsmedlen för att föda dem. Här har kapitalismen verkligen ett
livsmedelsproblem. På grund av vinstsystemets begränsningar hålls produktionen
tillbaka samtidigt som folkmängden ökar. Jordbruket står mindre under människans kontroll än
tillverkningsindustrin. Under kapitalismen kan det orsaka våldsamma
prissvängningar. En god skörd driver ned priserna medan en dålig skörd driver
upp dem igen. Väldiga kapitalmängder investeras i spannmålsskördar av
internationella bolag och sådana svängningar orsakar stora olägenheter för dem.
Därför försöker de kontrollera priserna genom att begränsa produktionen till en
viss mängd uppdelad mellan producentländerna. Detta kvotsystem är ingenting
annat än en väldig restriktiv metod som gäller alla födoämnen liksom råvaror
från jordbruket och mineraler - vete, ris, socker, kaffe, kakao, sojabönor,
gummi, tenn, koppar, olja etc. Det är när någonting går snett som vi ser kapitalismen när den är
som värst. Då kan man läsa i tidningarna om rekordskördar som betecknas som
katastrofer, "betungande överskott" och "problemet" med överproduktion. Hur kan
det finnas överskott eller överproduktion av livsmedel i en värld där många
miljoner behöver mat? Ändå är det ett problem för de kapitalistiska företagen
och bönderna som producerar skördarna när de producerat mer än världsmarknaden
kan absorbera. Priserna faller så att de inte bara förlorar den beräknade
vinsten utan också en del av sitt ursprungliga kapital. Aktieägare måste godta
en sänkt utdelning medan de små jordbrukarna kan ruineras. Det är paradoxen med fattigdom mitt i överflödet. Kapitalismen
löser den inte genom att ge bort överskottet till de fattiga utan genom att
direkt förstöra livsmedelsöverskottet som producerats för att hålla uppe
priserna och vinsterna. Stora frukt- och grönsaksöverskott bränns, plöjs ner i
jorden eller dumpas som väldiga komposthögar; hundratals ton tomater vräks i
havet på grund av att tomatmarknaden är "mättad"; mjölk hälls ner i nedlagda
gruvschakt; ost och smör (och till och med skummjölk som lätt kunde
transporteras till svältområdena) ges till grisar. Det är regelbundna händelser
i den kapitalistiska världen. De mest dramatiska exemplen på kapitalismens oförmåga att
producera för mänskliga behov är de väldiga bål som förekommer då och då. Före
andra världskriget var det Brasilien som låg främst genom att bränna kaffe. Här
är två exempel på avsiktlig förstörelse av livsmedel i Afrika där många svälter: "Sir Tsibu Darku, ordförande i styrelsen för Ghanas
försäljningsorganisation för kakao, sa att bålet var det första i en serie som
skulle fortsätta tills dess att de helt förstört två procent av Ghanas
grundkvot, för att verkställa ett beslut av Alliansen för de kakaoproducerande
länderna." (The Times, 12 december 1964) "Mer än 300.000 kaffeplantor drogs upp och brändes i närheten av
Nairobi idag som det första steget i jordbruksministeriets plan för att begränsa
kaffeproduktionen. Herr G. R. Medforth, chefsinspektör för Kenyas kaffestyrelse,
som övervakade brännandet, sa att omkring en miljon, eller 20 procent, av
plantorna på plantagen i landet var överflödiga och skulle brännas. Odlarna
skulle få kompensation." (The Times, 12 maj 1967) Under 1930-talet utvecklade den amerikanska regeringen en politik
som - i stället för att vänta på att livsmedlen producerats för att sedan
förstöra dem - innebar att betala jordbrukare för att överhuvud taget inte
producera. Resultatet var förstås detsamma. Tillgången på livsmedel begränsades
på ett konstgjort sätt. Denna politik, som fortsatt till våra dagar, beskrevs av
den dåvarande presidenten Kennedy som "planerad och subventionerad
underproduktion". Faktum är att kapitalismen är ansvarig för att miljontals
människor svälter. Med modern teknologi kan svält undvikas. Oavsett var den
inträffar måste skulden läggas på samhällssystemet som inte kan möta mänskliga
behov. Det är inte överbefolkning som är problemet utan den kroniska och
ofta planerade underproduktionen som är inbyggd i kapitalismen. Först sedan
fjättrarna som kapitalismen sätter på produktionen tagits bort genom att
upprätta gemensamt ägande av existensmedlen kan mänskligheten ta itu med att
göra slut på hotet om svält. I verkligheten är kapitalismen inte bara ett system med
konstgjord knapphet. Den är också ett system med organiserat slöseri. Det
tydligaste exemplet är att en ofantlig mängd rikedom används för att utbilda och
upprätthålla väpnade styrkor och utveckla de mest destruktiva vapnen.
Kapitalismen använder också miljontals människors arbete i jobb som är
meningslösa i ett rationellt organiserat samhälle, d.v.s. arbete som utförs av
alla dem som ägnar sig åt handel och finanser: kassörerna, försäljarna,
banktjänstemännen, biljettförsäljarna och alla andra som sysselsätts i arbeten
som har att göra med köp och försäljning. Socialismen, som inte kommer att ha någon inbyggd tendens till
krig - och därmed inget behov av arméer och vapen - och med produktion enbart
för bruk i stället för försäljning på marknaden, kommer att frigöra miljontals
människors arbete och resurser, som för närvarande slösas bort av kapitalismen.
Det betyder att de kan användas, om så behövs, för att producera mer livsmedel. Befolkningsökningen är inget hinder för socialismens
genomförande. Socialismen kommer att använda jordens resurser för att
säkerställa att varje man, kvinna och barn förses med mat, kläder och bostad.
Kapitalismen kan inte göra det. Ett av huvudargumenten mot socialismen är det vanliga påståendet
att den mänskliga naturen omöjliggör ett samhälle grundat på fullständig
samverkan mellan människorna: att t.ex. girighet, ärelystnad, grymhet och
liknande är grundläggande mänskliga egenskaper. Det påstås att varje enskild
människa kommer att göra allt vad som är till omedelbar fördel för henne
oberoende av vilka verkningar hennes handlingar får för andra och i sista hand
för henne själv. Några nutida exempel, några gissningar om hur det var förr och
några missuppfattningar om framtiden förs sedan fram som belägg för slutsatsen.
Men så snart bevismaterialet granskas närmare står det klart att detta argument
mot socialismen bygger på praxis som är gängse idag men okritiskt godtas som om
de gällde för alla tider. Att sådana åsikter är vanliga idag bland alla delar av
befolkningen, oberoende av klasstillhörighet eller yrke, säger en hel del om
vilken sorts utbildning människorna får. Den lämnar dem fullständigt okunniga om
betydelsen av förändrade idéer för inte så länge sedan, till och med under deras
egen livstid. Det borde vara uppenbart att många idéer som inte för så länge
sedan allmänt betraktades som sanna numera lockar till skratt: det gäller t.ex.
idéer om kungars gudomliga rätt, att kvinnor är oförmögna att delta i
samhällsangelägenheterna tillsammans med män och så vidare. Trots dessa
förändringar och trots att antropologer och historiker samlat ihop en väldig
informationsmängd som motsäger det, anser många fortfarande att mänskligheten
inte kan leva utan att förvärva egendom: att det inte går att ha ett samhälle
utan pengar, löner, vinster, stat, gränser, krig och så vidare. När vi undersöker betydelsen som vanligtvis tillskrivs begreppet
"den mänskliga naturen" ser vi att våra motståndare under den rubriken slår ihop
handlingar som idag allmänt betraktas som asociala. Den mänskliga naturen sägs
vara i grunden ond (en kvarleva av den teologiska dogmen om arvsynden) och man
antar att människorna begår asociala handlingar på grund av att de "är födda
sådana". Många som framför denna åsikt motsäger sig själva genom att påstå att
religionens utbredning eller "civilisationens inflytande" bidrar till att utrota
"syndigt" beteende. Det människorna i första hans fötts till att göra är att äta,
dricka, hålla sig varma, imitera, ha samlag och lära sig saker. Deras
förhållanden till varandra vid en given tidpunkt för att förverkliga dessa mål
bestämmer mönstret för samhällets moral och regler. De som avviker från de
godtagna reglerna betraktas som mer eller mindre asociala eller kriminella även
om de kan starta rörelsen för ett nytt mönster. Under historiens lopp har mänskligheten utvecklats bort från
relativt enkla samhällsordningar. Den har avlägsnat sig från en värld bestående
av isolerade samhällen till en värld av väldiga sammanlänkade industrikomplex.
Men trots alla dessa förändringar har mänsklighetens grundläggande egenskaper
förblivit oförändrade: det som sporrat till handling är utforskning och
planering grundad på dessa egenskaper. Vad människorna tänker och hur de handlar
beror inte på grundläggande, oföränderliga instinkter utan är en följd av
sedvänjor, regler och förbud som härstammar från den sociala miljön i vilken
människorna under historiens lopp måst lösa problemet med att försörja sig. Att
människor kan tänka och handla är med andra ord följden av biologisk och social
utveckling, men hur de tänker och handlar är följden av sociala förhållanden.
Sedan privategendomens uppkomst har jakt på rikedomar lett till mord, grymhet,
svindlerier, fiendskap och annat asocialt beteende. Människornas tankar och handlingar påverkas av deras omgivning.
Den innefattar sedvänjor och traditioner, deras utbildning och levnadsvillkor,
och andra människor de mött. Mänskligheten består av en enda sorts material där
varje enskild del liknar de andra. Nuvarande samhällsordning och
samhällsåskådningar är bara tillfälliga och förknippade med sociala förhållanden
som kan förändras. Greven och gatsoparen, miljonären och mekanikern, bossen och
underhuggaren skiljs alla åt av konstgjorda murar - sociala murar som byggts upp
under århundraden av egendomssamhällets utveckling. Idéer är inte bara mekaniska återspeglingar av teknologiska
processer. Genom att göra saker på ett visst sätt upptäcker människorna förr
eller senare metoder för att förändra dem till det bättre eller vad de tror är
bättre och det är detta som leder till förändrade teknologiska processer. Den
historiska processen är med andra ord en följd av växelverkan mellan människorna
och deras miljö. Det är människorna som genomför förändringarna men de kan bara
genomföra dem med hjälp av det material som finns för handen. En del av detta
material, i form av gångna tiders traditioner, bromsar upp förändringstakten. Människans grundläggande egenskaper har knappast förändrats men
avsevärda förändringar har skett i socialt beteende som en följd av förändrade
samhällsvillkor. Förändrade sociala förhållanden har orsakat förändringar i
synen på identiska handlingar. I den gamla grekiska stadsstaten Sparta
betraktades t.ex. stöld som en dygd som ungdomen fick lära sig - idag ses stöld
som en kriminell handling. En snabb titt på historien visar vilka väldiga förändringar som
skett i människornas sociala attityder. Under antiken t.ex. var en del av
mänskligheten, slavarna, sina herrars personliga egendom och stod helt utanför
den tidens ofta prisade demokratier. Under medeltiden var jorden den stora
källan till rikedom och penningutlåning betraktades med ogillande. Livegna var
inte längre någons personliga egendom men var bundna till jorden och sin herre
och om de rymde kunde de återföras med tvång. I vår tid är pengar tecknet på
social status och kan köpa nästan allt - skönhet, ära, titlar och ställning. Våra motståndare medger ofta omedelbart att socialismen är ett
önskvärt system men hävdar att det inte kan genomföras på grund av "den
mänskliga naturen" (vi träffar sällan på motståndare som anser att deras egen
"mänskliga natur" står i vägen för socialismen - nästan alltid är det andra
människors). De påstår att det inte går att få alla människor att arbeta
tillsammans för ömsesidig fördel eftersom de av naturen är själviska och varje
enskild människa vill ha det bättre än andra, vill ha lejonparten av vad som
finns att tillgå. Beträffande antagandet om själviskhet kan vi peka på att
tusentals människor osjälviskt ägnar sig åt en mängd olika frivilliga
sysselsättningar, inbegripet arbete för politiska partier. Låt oss emellertid se
saken ur en annan synvinkel. I ett socialistiskt samhälle, där alla är fria att
ta vad de behöver, finns ingen poäng med att någon försöker ta mer än andra. Samma människor som hävdar att människans grundläggande och
oföränderliga karaktärsdrag omöjliggör socialismen ägnar sig själva ofta åt
reformpropaganda, som syftar till att avskaffa förhållanden som antas orsaka
vissa former av tvivelaktigt beteende. På så sätt vederlägger de genom sina egna
handlingar sitt påstående att socialismen är omöjlig. Människans nyfikenhet och humanitet gör henne till en i grunden
rationell varelse: när hon är befriad från konstgjorda hinder arbetar hon
beredvilligt i harmoni med andra. Till och med inom gränserna för det nuvarande
samhällssystemet finns oräkneliga exempel på att människor är beredda att göra
uppoffringar, till och med riskera sina liv, för att hjälpa sina medmänniskor. Det själviska, råa och asociala beteende som tillskrivs den
mänskliga naturen är i verkligheten bara följden av samhällssystem grundade på
privategendom. I sådana samhällen tvingas människor till rövarhandlingar för att
överleva. Vad annat är att vänta av det nuvarande samhällssystemet där en del av
befolkningen monopoliserar medlen för att producera sakerna som alla behöver,
medan en annan del tvingas arbeta för den privilegierade minoriteten för att
skaffa sig livets nödtorft? Så snart klassmonopolet avskaffats och ersatts av gemensamt
ägande av existensmedlen, d.v.s. när allt som finns på och i jorden blivit hela
mänsklighetens gemensamma egendom, kommer människorna villigt att samverka i
harmonisk förening till ömsesidig fördel, just på grund av att det är "mänsklig
natur" att göra sådana saker som bidrar till personlig välmåga. Upprättandet av en "kommunistisk" regim i Kina 1949 innebar en
återupprepning av missuppfattningarna av den ryska revolutionen trettiotvå år
tidigare. Många människor i andra länder trodde att "verklig" kommunism höll på
att upprättas i Kina, Mao Tse-tung betraktades som en marxist och "maoismen"
uppstod. Detta är felaktiga övertygelser. Resultatet av den kinesiska
revolutionen har varit att föra in Kina i den kapitalistiska världen. Mellan första och andra världskriget var Kinas arbetarklass
koncentrerad till ett litet antal städer. Den utgjorde mindre än fem procent av
befolkningen och levde under förhållanden som liknade dem Englands arbetarklass
hade i början av 1800-talet. "En del av tändsticks- och mattfabrikerna och den gamla sortens
silke- och bomullsfabriker kunde mycket väl ha tjänat som inspirationskälla till
och med för Dantes beskrivning av helvetet... När det till sist är dags att
sluta arbetet för dagen lägger sig dessa eländiga varelser att sova varhelst de
kan de som har tur på balar av avfall eller i vindsrummen om det finns några,
och de övriga på arbetsplatsens golv, som bandhundar." (J Chesneaux, The Chinese
Labour Movement, 1919-27, 1968) Den stora majoriteten av befolkningen, som då beräknades uppgå
till knappt 500 miljoner, var bönder. Deras levnadsförhållanden utmärktes av
fattigdom, förtryck och en tidig död. De var ett byte för jordägare,
skatteindrivare och ockrare. Bondeuppror kännetecknade den kinesiska historien.
Även om villkoren för vissa stadsarbetare i mer moderna industrier förbättrades
en aning under 1930-talet försämrades de ytterligare för bönderna till följd av
världsdepressionen. Skulden för förhållandena i Kina lades på västerländsk och
japansk imperialism. Opiumkrigens historia, den brittiska utplundringen,
Boxarupproret och utlänningars kontroll av tullar, finansväsen och
nyckelindustrier producerade en nationalistisk rörelse. Flera av dess ledare
påverkades i slutet av första världskriget av bolsjevikrevolutionen. Sun
Yan-sen, ledaren för Kuomintang (nationalistpartiet), ställde upp en allians
med Ryssland som ett av sina mål. Men när Suns efterträdare Chiang Kai-shek kom
till makten 1928 angrep han kommunisterna och förlitade sig på stöd från den
kinesiska bourgeoisin. Kuomintangperioden varade mellan 1928 och 1937. Försök till
reformer och kontroll av ekonomin under den tiden misslyckades. Tekniska
förbättringar, konstbevattning och nyplantering av skog var inte till hjälp för
bönderna. Regeringen kunde inte krossa de lokala krigsherrarna, lagstiftning för
att minska arrendena verkställdes inte och den totala jordbruksproduktionen
ökade med mindre än en procent mellan 1932 och 1936. Bara en liten del av städernas arbetarklass påverkades av
industriella framsteg, och omedelbart sedan de vunnit makten lät Kuomintang döda
många fackföreningsledare och ställde fackföreningarna under statlig kontroll.
Nationalistpartiet, som utgått från att genomföra en kapitalistisk revolution,
blev en reaktionär regim som utvecklades mot diktatur under Chiang. Mao blev ledare för det kinesiska kommunistpartiet vid den
tidpunkten. Eftersom partiet hade liten möjlighet att vinna stöd bland
industriarbetarna koncentrerade sig KKP på bondebefolkningens missförhållanden.
I sin Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan (1927)
förklarade Mao: "Den nationella revolutionens verkliga mål är att störta dessa
feodala krafter". Kommunisterna var mer realistiska än Kuomintang i sin syn på
hur kapitalismen skulle upprättas i Kina. Bönderna tillhandahöll ett missnöje
som var tillräckligt stort för att störta den gamla regimen och de utgjorde
samtidigt en ofantlig arbetskraftreserv för kapitalistisk exploatering. 1931 angrep Japan Manchuriet och 1937 utbröt krig i full skala.
Kinas Kommunistiska Parti förenade sig med Kuomintang för att bekämpa japanerna.
Medan den japanska kejserliga armén kontrollerade alla större kinesiska hamnar
och städer organiserade kommunisterna framgångsrika gerillakampanjer, som ledde
till att de fick kontroll över områden i norra Kina. Allteftersom kriget rullade
vidare in i andra världskriget gjorde KKP patriotisk propaganda till sitt
monopol. Det framställde sig som den folkliga motståndskraften mot utländska
angripare och skapade en bondenationalism som väl tjänade dess framtida syften.
Vid krigsslutet hade partiet 1,2 miljoner medlemmar och kämpade för politisk
makt. Kriget ledde till en väldig inflation i Kina som pågick fram till
1949. Även om Kina - fortfarande med Chiang Kai-shek som statsöverhuvud -
officiellt förklarades som en av de fem stora segrarmakterna och var en av
Förenta Nationernas grundare fortsatte missnöjet att vara stort. Böndernas
klagomål på jordägarna sköt ny fart och inflationen lamslog städernas arbetare
och små affärsmän. 1946 bildade kommunisterna Folkets Befrielsearmé och startade ett
inbördeskrig. I januari 1949 bad Chiang Kai-shek, ställd inför ett nederlag,
sina allierade från kriget - Storbritannien, USA, Sovjet och Frankrike - att
medla. De vägrade. Chiang avgick och drog sig tillbaka till Taiwan (Formosa).
Den första oktober 1949 utropades Folkrepubliken Kina. Mao Tse-tung påpekade att det nya samhället inte skulle vara
socialistiskt. I sitt tal Om folkets demokratiska diktatur (juni 1949),
som införlivades i kommunistpartiets gemensamma program, sa han: "För att avvärja imperialistiskt förtryck och höja sin
efterblivna ekonomi till en högre nivå måste Kina använda alla de faktorer hos
kapitalismen i städerna och på landsbygden som är till nytta och inte skadliga
för nationalhushållet och folkets försörjning. Och vi måste ena oss med den
nationella bourgeoisin i gemensam kamp. Vår nuvarande politik går ut på att
reglera kapitalismen, men inte att förinta den." (Mao Tse-tung, Skrifter i
Urval, s. 353) Även om privat företagsamhet skulle fortsätta skulle produktion
och handel gradvis föras in under statens kontroll. Teoretiskt representerade de
nya politiska institutionerna en koalition av klasser - KKP plus mindre partier
och nationella minoriteter - men Mao fastslog att bourgeoisin "inte bör ha
huvudrollen i statsmakten" eftersom dess sociala och ekonomiska ställning var
för svag. "Folkets demokratiska diktatur" skapades och måste ledas av
kommunistpartiet. Revolutionens fiender var, förutom Kuomintang, jordägarna. De var
de "feodala krafter" som måste störtas. Dessutom betydde undanröjandet av
"missbruk", som jordägar-skatteindrivar-ockrar-klassen var ansvarig för, att ett
hinder för en stark centralregering togs bort. Jordfördelningsprogrammet 1950-53
var avsett att öka jordbruksproduktionen och föra in den under kooperativa och
statliga handelsföretag som grundvalen för nationens ekonomiska utveckling. Andra reformer hade samma syfte. Kommunistpartiet drev på
massutbildning och lade tonvikten vid teknisk utbildning av järnvägsingenjörer,
agronomer, medicinsk personal och andra kvalificerade arbetare som var
nödvändiga för ekonomisk återuppbyggnad. I mitten av 1950-talet påskyndades utvecklingen mot statlig
kontroll av industrin kraftigt. Mao och KKP började hävda att Kina var
socialistiskt. Privatkapitalister köptes ut på villkor som beskrivs så här av Yuan-li Wu i The Economy of Commmist China (1965): "En nominell 'fast ränta' eller utdelning på mellan en och sex
procent årligen, utbetalad kvartalsvis, oavsett om företaget ifråga går med
vinst eller förlust, utlovades till privata kapitalägare under en sexårsperiod.
Detta belopp ändrades senare till en enhetlig årlig fem-procentig ränta." Mindre kapitalister erbjöds också statliga befattningar på
förhållandevis generösa villkor. 1956 påstod man att andelen "kapitalistiska
företag" av industriproduktionens bruttovärde sjunkit till en procent. Detta
innebar bara en återupprepning av nationaliseringsplanerna som använts i
Tyskland under 1800-talet och senare i många andra länder, inbegripet Ryssland,
som en metod att organisera kapitalistisk produktion och distribution. De har
ingenting att göra med socialism. Utdelningar och vinster skapas bara på ett
sätt, genom exploatering av arbetarklassen. 1961 tilläts utvecklingen av "öppna marknader" för att försöka
övervinna brister i planeringssystemet. Enligt Franz Schurmann i China Under
Mao (1972) har detta lett till fria marknader för jordbruks- och
tillverkningsvaror, annonsering och "frisläppande av en serie 'första klassens
varor' till detaljhandeln". Vid en annan tidpunkt kommer staten att försöka undertrycka vad
den tidigare godkänt. Det innebär att enskilda vinstmakare ibland kan urskiljas
och ibland inte. Det "Stora Språnget" 1959-61 var en strategi för att höja
produktionen utan någon höjning av konsumtionen. Det misslyckades. Arbetare slet
sig utmattade och producerade skräpvaror, medan bönderna var hungriga, trötta
och missnöjda. Den kinesiska härskande klassen upptäckte samma sak som dess
västerländska motsvarigheter lärt sig tidigare - att den kunde gå för långt i rå
exploatering. Naturkatastrofer gjorde slut på det Stora Språnget, men dess slut
markerades också av en splittring mellan Sovjet och Kina. Då båda regeringarna hade undertecknat ett trettioårigt
vänskaps-, allians- och hjälpavtal 1950. Alliansen gav Kina ekonomisk och
teknisk hjälp, och under en tid återspeglade Kinas politik det ryska
inflytandet. Att länder bär "kommunistiska" etiketter spelar dock ingen roll när
det gäller ekonomiska och politiska realiteter. För statskapitalistiska Sovjet
var Kina, med sin statskapitalism under utveckling, en framtida rival. A. M. Halpern säger i China Under Mao, med stöd av
kinesiska dokument, att den ryska regeringen 1959 "klargjorde att den inte
aktivt skulle hjälpa den kinesiska folkrepubliken att skaffa sig en självständig
kärnvapenförmåga". 1960 drogs den ryska tekniska hjälpen bort från Kina. Efter
detta betraktade kineserna provstoppsavtalet 1963 som en sovjetisk-amerikans
sammansvärjning. Deras egen atombomb sprängdes 16 oktober 1964. Kinas linje blev att Stalins efterföljare avvikit från Lenins
principer. Mao Tse-tung och Hoxha i Albanien var de enda politiska ledarna i
världen som fortsatte att lovsjunga Stalin efter den allmänna kommunistiska
reaktionen mot honom. En tidningsledare i samband med det kinesiska
kommunistpartiets 50-års-jubileum 1971 sa: "Chrustjev, Bresjnev och kompani är renegater från den
socialistiska revolutionen och vår tids socialimperialister och
världsstormtrupper. De är motståndare till Kina, motståndare till kommunismen
och motståndare till folket. Det är vårt partis nödvändiga internationella plikt
att fortsätta avslöjandet och kritiken av revisionismen med sovjetrevisionismen
i centrum och föra kampen till slutet." (Peking Review, 2 juli 1971) Detta är ironiskt. 1927 hade Stalin givit order om att det
kinesiska kommunistpartiet skulle tygla bonde- och arbetarupproren, och sedan
slutit upp vid Chiang Kai-sheks och Kuomintangs sida mot kommunisterna. Det har aldrig ens funnits någon förespegling av jämlika
levnadsförhållanden i Kina. Lönerna varierar kraftigt mellan olika områden och
städer. Högst är de i Shanghai - som de alltid varit. Franz Schurmann säger:
"Man har inte bara medgivit att det förekommer orättvisor, de har uppmuntrats".
1964 beräknade Charles Hoffman (i Work Incentives in Communist China) att
de högsta lönegraderna i Manchuriets industri var 2,5 till 3,2 gånger högre än
de lägsta. Ett socialt trygghetssystem infördes 1951, som täcker bl.a.
sjukvård, levnadskostnadssubventioner etc. Detta tryggar en kompetent och
pålitlig arbetsstyrka. Det är också en välbekant metod över hela världen för att
hålla lönerna i schack. Enligt en artikel i en specialrapport i The Times
2 oktober 1974 betalas en fabriksarbetare i Peking mellan 11 och 13 pund i
månaden. Artikelförfattaren skriver: "Eftersom livsmedel - t.o.m. i Pekings
bästa restauranger - är förhållandevis billiga, har den kinesiske arbetaren
pengar över att spara till de tre populära varaktiga konsumtionsvarorna - en
cykel, en transistorradio och en symaskin". I en annan artikel i samma rapport
beskrevs bilindustrin i Kina: "Den kinesiska biltillverkningen uppgår bara till 1.500 enheter
per år, och stiger kanske till 5.000 enheter när en ny monteringslinje införs i
Shanghaifabriken. Ytterligare behov möts genom att importera ett litet antal
Toyota-bilar från Japan. Den kinesiska toppbilen är Röda Fanan-limousinen, som
har en 5,6 liters 220 hästkrafters motor, automatväxel och full
luftkonditionering. Den byggs till största delen för hand. Produktionen uppgår
till en bil per vecka." Vilka åker i de Röda Fanorna och Toyota-bilarna medan arbetarna
sparar för att kunna köpa cyklar? I inledningen till 1954 års konstitution sades att Kinas
industrialisering var "en socialistisk omvandling" som skulle "avskaffa
exploatering och fattigdom". För alla som inte är avsiktligt blinda är det
uppenbart att det är kapitalism, kännetecknad av löneslaveri och ojämlikhet, som
utvecklas. Det är ett samhälle med produktion för vinstgivande försäljning.
Trots det vilseledande talet om socialism var det för att Chiang Kai-shek och
hans anhängare stod i vägen för en kapitalistisk utveckling som kommunisterna
motsatte sig dem. Mao sa i juni 1949: " 'Vi vill göra affärer' ... Alldeles riktigt, det kommer att
göras affärer. Vi är inte emot någon annan än de inhemska och utländska
reaktionärerna som hindrar oss från att göra affärer. Envar bör veta att det
inte är någon annan än imperialisterna och deras hejdukar, Chiang
Kai-shek-reaktionärerna, som hindrar oss från att göra affärer och även från att
upprätta diplomatiska förbindelser med främmande länder." (Skrifter i Urval,
sidorna 346-47) Enligt The Times specialrapport bedrev Kina 1974 handel
med mer än 150 länder och områden och hade en handelsvolym som var 2,5 gånger
högre än 1965. Sovjet och andra "kommunistiska" länder svarade för en fjärdedel
av den totala handeln och den största ökningen svarade Japan, USA och Europa
för. En del av denna expansion utgjordes av vapen som köptes från flera länder.
En rapport i The Financial Times, 10 september 1974, beskrev ökningen av
internationella handelsmässor i Kina och Kinas ansträngningar att öka sin
export. Det finns inga ideologiska hinder på någon sida. För den klass som äger
och kontrollerar produktions- och distributionsmedlen i Kina, liksom i andra
länder, är det nödvändiga målet för "affärer" att realisera mervärdet som
utvunnits genom exploatering av arbetarklassen. En orsak till det omfattande intresset för Kina har varit de
snabba förändringarna, som påverkar en befolkning som nu uppgår till 800
miljoner, uppskattningsvis en fjärdedel av världsbefolkningen. Förvisso är det
sant att många kineser nu inte längre dör i förtid, att de erhåller livets
nödtorft, går i skola och får rekreation. Dessa villkor för reproduktionen av
arbetskraft i den moderna kapitalismen genomfördes gradvis i Europa, med
reformer under en längre period. I ett stort land, som eftersträvar snabb
kapitalackumulation och vill komma in i dagens värld, måste processen
accelereras. Därför tycks den dramatisk och kallas naivt för ett
"samhällsexperiment", vilket innebär ett rättfärdigande av hård styrning och
politisk diktatur. Allt detta har förvirrat de kinesiska arbetarna beträffande deras
ställning och duperat många andra utanför Kina. Men hindren som undanröjts efter
revolutionen 1949 var inte kapitalistiska hinder; de var delar av en föråldrad
despotism, som måste undanröjas för att skapa villkoren för kapitalistisk
produktion. De sociala förhållanden som nu dominerar Kina är lönarbete och
kapital. Bondeklassen har förvandlats till lönarbetare i jordbruket.
Kapitalisternas sida i klasskampen har lindats in i Mao Tse-tungs mystiska
aforismer och arbetarnas sida dolts genom brist på information från Kina - icke
desto mindre existerar kampen. Nu när Mao är död kommer vem som än härskar i Kina att utge sig
för att vara hans sanna representant. En del strider om politisk makt har redan
ägt rum - undanröjandet av "de fyras gäng" däribland Maos änka, och utnämningen
av den tidigare degraderade Teng Hsiao-ping till vice premiärminister. Dessa
strider mellan enskilda och konspirerande grupper är ett substitut, i vad som i
praktiken är en enpartistat, för rivalitet mellan politiska partier. Förutom att
de bara uttrycker kapitalistiska intressen vittnar de om frånvaron av demokrati. Efterrevolutionsperiodens rus har dött ut och härskarna kommer
utan tvivel att få svårare att hantera arbetarklassen i framtiden. Arbetarna å
sin sida måste lära sig vilket samhällssystem de lever i, att produktion för
marknader leder till kriser och krig, att frukterna av deras arbete tas för att
upprätthålla en privilegierad klass, inte för att bygga socialismen. Med den
kunskapen kan de hjälpa till att skapa en ny värld, inte ett nytt Kina. Den världssocialistiska rörelsens syfte och principförklaring
utarbetades av män och kvinnor, tidigare medlemmar av Socialdemokratiska
Federationen, som grundade Storbritanniens Socialistiska Parti 1904. I den
fjärde paragrafen av principförklaringen heter det att arbetarklassens
frigörelse måste omfatta hela mänsklighetens frigörelse, "oberoende av ras eller
kön". Ordvalet var inte någon slump. Det återspeglade grundarnas kunskap om
samhällets utveckling och ekonomin. I det kapitalistiska samhället står den stora majoriteten av män
och kvinnor i ett gemensamt klassförhållande i det att de inte äger någon del av
produktionsmedlen. Det kapitalistiska samhällets klassindelning skär rakt igenom
alla nationella, ras- och könsmässiga olikheter. Redan de tidigaste numren av Socialist Standard visade att
männens och kvinnornas framtid hänger ihop och att socialismen är det enda
hoppet för hela arbetarklassen. Arbetare av båda könen exploateras och utsätts
för lidanden av den klass som äger existensmedlen. Kvinnornas frigörelse är bara
möjlig tillsammans med deras klass frigörelse genom att socialismen
förverkligas. Att kvinnor i allmänhet hade en underordnad ställning före den
kapitalistiska epoken ifrågasätts inte. Med stöd av L. H. Morgans arbete visade
Friedrich Engels att förtrycket av kvinnor hade sitt ursprung i privategendomens
uppkomst. En del antropologer och den moderna kvinnorörelsen fortsätter att
angripa Morgans och Engels åsikt, men de lyckas inte ge någon tillfredsställande
förklaring av det mänskliga samhällets utveckling. Under århundraden av förändringar i egendomsförhållanden och
samhällsformer, som i Västeuropa ledde till feodalism och sedan kapitalism, hade
den monogama familjen sedan länge blivit fast etablerad. Det skulle få speciell
betydelse för kvinnliga arbetare när den industriella revolutionen i slutet av
1700-talet skapade förhållanden som kan betecknas som modernt kapitalistiska. Ursprungligen var kvinnor och barn ekonomiskt produktiva i
hemmet. Före den industriella revolutionen arbetade hela familjer i den
expanderande hemmaindustrin. Bykvinnorna deltog aktivt i arbetet knutet till
familjens jordbit och kreatur och hjälpte till med skördearbetet på fälten. Fabrikssystemets och det kapitalistiska jordbrukets framväxt
innebar en mängd förändringar i sysselsättningen av kvinnor. Hemmaindustrierna
kunde inte konkurrera med fabriksproduktionen. Deras nedgång innebar att små
lanthushåll splittrades. Flyttningen till fabrikerna var inte omedelbar och
bland kvinnor förekom omfattande arbetslöshet och elände. Överallt tvingade den industriella revolutionen fattiga familjer
till långa och hårda arbetsdagar i fabrikerna och gruvorna. De hade inte mycket
tid över för annat än den enklaste måltid och sömn. Men trots allt lidande och missnöje som kapitalismens snabba
expansion orsakade är det just detta system som möjliggör kvinnornas frigörelse
eftersom det ger den en roll i samhällsproduktionen utanför hemmet. I sig
innebär dock inte en roll i samhällsproduktionen frihet. De uppåtstigande köpmännens och fabriksidkarnas affärsföretag
avskildes från hemmen. Det innebar att deras fruar isolerades, med litet
hushållsarbete att göra, eftersom sysselsättningen av tjänare var omfattande. De
var underställda sina makars auktoritet och enligt lag permanent omyndiga. Kvinnor från "medelklassen" förväntades gifta sig. Om de förblev
ogifta, eller blev änkor, hade de små möjligheter att finna lämplig
sysselsättning. De första protesterna mot kvinnors ställning i jämförelse med män
kom i själva verket från dessa kvinnor. Bland de olika krav som framfördes av
kvinnor fanns bättre utbildnings- och sysselsättningsmöjligheter och kravet på
rösträtt. I Europa startade rörelsen för kvinnlig rösträtt i England. Under
början av 1800-talet hade den politiska teorin utvecklats i riktning mot idén om
individuell rösträtt. Den engelska reformlagen 1832 var det första lagstadgade
hindret för kvinnlig rösträtt. Den stadgade nämligen uttryckligen att rösträtten
skulle tillfalla "manspersoner" med viss egendom. Samma år togs frågan om kvinnlig rösträtt för första gången upp i
det engelska parlamentet där "oratorn" Henry Hunt lade fram en petition om
"rösträtt för ogifta kvinnor med de nödvändiga egendomskvalifikationerna". Att
vinna rösträtten betraktades först som ett sätt att uppnå vad de kallade social
rättvisa, men detta allomfattande krav skars senare ner till krav på rösträtt. År 1866 markerade början på en oavbruten rösträttskampanj
organiserad av kvinnor i England. 1897 sammanslogs alla existerande kvinnliga
rösträttsföreningar till Nationella Sällskapet för Kvinnlig Rösträtt, som var
den främsta konstitutionella rösträttsföreningen. Det "militanta" Kvinnornas
Sociala och Politiska Förbund, som leddes av Emmeline Pankhurst, bildades inte
förrän 1903. Såväl den konstitutionella som den militanta grenen av rörelsen
eftersträvade rösträtten på samma villkor som män. Ytterligare två reformlagar,
1867 och 1884, hade utvidgat rösträtten till alla manliga bostadsinnehavare (10
pundrösten), men fortfarande saknade en tredjedel av alla vuxna män rösträtt.
Andelen kvinnor som inte kunde betecknas som bostadsinnehavare var dock
betydligt större. Det betydde att kampanjen för kvinnlig rösträtt i själva
verket eftersträvade rösträtt i första hand för kvinnor med egendom. En del av kampanjmakarna trodde dock att de med rösträttens hjälp
kunde tillvarata fabriksflickornas intressen. Kvinnornas Sociala och Politiska
Förbund hade en del stöd bland kvinnor från arbetarklassen. Kooperativa
Kvinnogillet stödde kravet på kvinnlig rösträtt. Storbritanniens Socialistiska Parti vägrade att stödja
rösträttskampanjen. En vädjan om ekonomisk hjälp från Emmeline Pethick-Lawrence
(Socialist Standard, april 1906) möttes av svaret att klassmedvetenhet
måste komma först. Vilken nytta hade rösträtten när arbetarklassen använde den
mot sina egna intressen (arbetarklassen hade redan mer än 2/3 majoritet vid
valurnorna). Och "jämlikhet mellan könen kan inte bli resultat av
rösträttsbluffen, den kan bara komma genom ekonomisk likställdhet - och
ekonomisk likställdhet är omöjlig annat än genom socialismen" (Socialist
Standard, juni 1908). 1918 utvidgades rösträtten i Storbritannien till kvinnor som
fyllt 30 år (män hade rösträtt vid 21 års ålder). De som beundrar suffragetterna
bör komma ihåg både deras begränsade mål och vad dessa förutvarande förkämpar
för kvinnors rättigheter gjorde under första världskriget. Samma hänförelse som
använts i rösträttskampanjen mobiliserade de till stöd för kriget. Det fanns
undantag, i första hand Charlotte Despard och Sylvia Pankhurst, som modigt
talade mot kriget vid offentliga möten. I Sverige väcktes frågan om kvinnlig rösträtt första gången i
riksdagen av F. T. Borg i en motion 1884. Men någon rösträttskampanj organiserad
av kvinnor kom inte igång förrän 1902 då Landsföreningen för Kvinnans Politiska
rösträtt bildades. Den samlade kvinnor från alla politiska partier och hade som
mest 17.000 medlemmar. 1917 genomförde föreningen en namninsamling för kvinnlig
rösträtt, som samlade 350.000 underskrifter av kvinnor. När riksdagen genom kommunallagen 1919 och vallagen 1921 gav
kvinnor rösträtt på samma villkor som män hade många av de tidigare mål som
rösträtten eftersträvats för redan förverkligats. Kvinnor hade fått tillträde
till universiteten, kunde bli läkare, lektorer och rektorer. Äkta makes
förfoganderätt till sin makas egendom hade inskränkts, även om äkta makes
förmyndarskap inte upphörde förrän 1921. Kvinnor med egen debetsedel hade fått
kommunal rösträtt redan 1863, något som dock bara berörde ett litet antal. Förändringar som påverkade ett stort antal kvinnor kom från
ökningen av icke-manuella yrken. I början av 1860-talet hade kvinnor fått
tillträde till lägre tjänster vid järnväg, post och telegraf. Ett av de främsta
skälen till att dessa yrken öppnades för kvinnor var att deras arbetskraft var
billigare än mäns - kvinnors löner låg ofta kring en halv manslön. Kring
sekelskiftet ökade sysselsättningen av kvinnor på kontor och inom skolväsendet. Under och efter första världskriget accelererade dessa
förändringar i sysselsättningen av kvinnor. Den stora gruppen kvinnor som
arbetade som hembiträden och liknande började upplösas. Kvinnor kunde anställas
inom nästan alla typer av arbeten, med undantag för gruvarbete under jord. Sedan
andra världskriget har ett utmärkande drag för sysselsättningen varit ökningen
av kvinnor inom tjänstesektorn och i kontorsarbeten. Den moderna kvinnorörelsen bildades först i Förenta Staterna i
slutet av 1960-talet. De pådrivande var kvinnor som varit aktiva i student-, antikrigs- och medborgarrättsrörelserna. De protesterade mot kvinnornas
underordnade ställning i samhället, som enligt dem också återspeglades i de så
kallade vänsterpartierna. Rörelsen var inte enhetlig utan bestod i regel av små
självstyrande grupper under, i grova drag, fyra rubriker: (a) politiska, som
omfattar eller ansluter sig till vänsterbetonade mål; (b) reformistiska, som
eftersträvar enskilda förbättringar; (c) feministiska, som försöker befrämja
"kvinnligt medvetande"; och (d) radikalt feministiska, som förkastar kvinnans
biologiska roll. Det tidiga kvinnomissnöjet tog sig många uttryck. I centrum stod
dock kravet på kvinnlig rösträtt. Den moderna rörelsen har inget motsvarande
krav. (Den finns i själva verket på grund av att rösträtten i sig visade sig
vara ett otillräckligt svar på förtrycket av kvinnor. Som väljare gav kvinnor
inte politiskt liv åt en ny våg av beslutsamhet att avskaffa exploatering och
krig, som det påståtts att den skulle göra under rösträttskampanjen.) Även om
rörelsen fäste uppmärksamheten vid kvinnors ställning i samhället var den i
många avseenden en återspegling av förändringar som redan ägde rum. Det var
kvinnor som haft möjlighet till högre utbildning som klagade över sina
befordringssvårigheter. Kvinnorörelsen omfattade vitt skilda mål, alltifrån
intresse för personliga problem, att uppnå samma möjligheter som män under
kapitalismen till alla de förvirrade idéer som förknippas med den så kallade
vänstern. Socialister stöder inte kvinnorörelser. Trots allt teoretiserande
visade de sig inte vara annorlunda andra rörelser som valde att ställa upp
omedelbara krav i stället för det socialistiska målet, en revolutionär
förändring i samhällssystemet. Det har påståtts att rörelserna inte var politiska, men de flesta
av deras krav kunde bara uppnås med stöd av politiska partier genom statlig
lagstiftning. Den tänkbara framgången för dessa mål, liksom de som gäller
kvinnlig medvetenhet och personliga förhållanden, måste ses mot kapitalismens
bakgrund. Den stora majoriteten av kvinnor och män, inbegripet oanställda
hemmafruar och pensionärer, tillhör arbetarklassen. Det är medlemskap i denna
klass som ställer upp begränsningar för båda könens personliga liv. Den logiska
lösningen är för en arbetarklassorganisation att ha socialismen som sitt enda
mål. Gemensamt ägande och demokratisk kontroll av produktions- och
distributionsmedlen betyder slutet på ekonomisk exploatering. Varje människa
kommer att ha fri tillgång till överflödet av social rikedom. Det kommer inte
att finnas möjlighet för någon grupp att underkuva en annan. Män och kvinnor
kommer att vara fria att ordna sina liv i överensstämmelse med sina individuella
val. Oavsett vilken form familjen får kommer föräldrar inte längre att behöva
sörja för sina barn i isolering och barnavård kommer inte att vara den enda
sysselsättning som står öppen för män och kvinnor annat än om de själva väljer
den. Vi kan inte nog starkt understryka att kvinnor har samma
möjlighet som män att arbeta för socialismen. I slutet av 1800-talet, under vad som då kallades Den stora
depressionen, och på nytt under depressionen mellan de båda världskrigen,
började ett växande antal arbetare - och till och med en del yrkesekonomer -
studera den analys av kapitalismen som Karl Marx gjorde i sitt arbete
Kapitalet. Marx visade att arbetslösheten och dess ökning till toppnivåer
under depressioner uppkommer ur själva kapitalismens struktur och därför är
oundviklig så länge som kapitalismen finns kvar. Det växande intresset för Marx utplånades så gott som helt när
John Maynard Keynes arbete The General Theory of Employment, Interest and
Money (i svensk översättning Sysselsättningsproblemet) utkom 1936.
Enligt den nya doktrinen behöver staten bara "sköta ekonomin på ett sådant sätt
att efterfrågan upprätthålls" för att skapa full sysselsättning och avskaffa
depressionerna. Keynes betecknade Kapitalet som "en föråldrad ekonomisk
lärobok, som jag vet är inte bara vetenskapligt felaktig utan också saknar
intresse eller tillämpning i den moderna världen" (A Short View of Russia,
J. M. Keynes 1925, s. 14). De keynesianska doktrinerna godtogs av de flesta
ekonomer, politiska partier och fackföreningarna. Partierna i den världssocialistiska rörelsen tillhörde det fåtal
som inte svalde de nya idéerna. De vidhöll att Marx hade rätt, att de nya
doktrinerna var villfarelser, att full sysselsättning inte kan upprätthållas,
att de föreslagna botemedlen bara var maskerad inflation och inte skulle tjäna
arbetarklassens intressen. I Sverige anslöt sig socialdemokraterna till den nya politiken
redan under 1930-talets början. De andra partierna följde snart efter. I
Arbetarrörelsens Efterkrigsprogram, som antogs av socialdemokraterna 1944,
heter det bl.a.: "Statens ekonomiska makt ... bör i allas intresse sättas in på
att ge näringslivet det stöd som bibehållandet av en stabil och varaktig
högkonjunktur kräver. Inkomsterna i samhället måste göras så höga och göras så
säkra, att efterfrågan inte viker." I praktiken betydde detta att "pumpa in mer
pengar i ekonomin", men så stor var förvirringen som skapats av Keynes teorier
att partierna inte insåg att denna politik innebar inflation. Så i varje
valrörelse sedan kriget har alla politiska partier fortsatt att förklara sitt
motstånd mot inflation. Under kapitalismens historia har, som Marx förklarade, perioder
med livlig affärsverksamhet och låg arbetslöshet växlat med perioder av låg
affärsverksamhet och hög arbetslöshet. En sådan period med låg arbetslöshet
inträffade under åren omedelbart efter andra världskriget (hjälpt bl.a. av
arbete för att ersätta krigsskadorna), men detta betraktades som ett bevis för
regeringarnas förmåga att "sköta ekonomin". I maj 1971 förklarade den dåvarande
finansministern Gunnar Sträng i riksdagen: "Vi har en hel arsenal av instrument
för att klara sysselsättningen om det behövs. Det hela är en fråga om graden,
arten och tidpunkten". Under det året steg arbetslösheten till 101.000 och 1972
till 107.000 personer - rekordnivåer för efterkrigstiden. Men om den keynesianska politiken inte kunde avskaffa
arbetslösheten Var dess verkan på priserna sådan att den allmänna prisnivån 1978
var mer än sju gånger så hög som 1938 och snabbt stigande. Inflation orsakas av att staten år efter år fortsätter att trycka
upp och sätta i omlopp hundratals miljoner kronor av ytterligare papperspengar. Varhelst och närhelst en pappersvaluta givits ut i överskott har
prisnivån stigit; och varhelst och närhelst valutamängden begränsats har
priserna stabiliserats eller sjunkit. Under perioden 1920 till 1923 var den
tyska centralbankens tryckpressar igång dag och natt och öste ut nya sedlar.
Priserna rusade i höjden. I Sverige under samma period hade regeringen beslutat
att stoppa inflationen. Sedelutgivningen begränsades och priserna sjönk snabbt. Inflation är inte den enda faktor som påverkar priserna. I
England under de 90 åren före första världskriget fanns ingen inflation
(prisnivån 1914 var faktiskt lägre än 1820). Under högkonjunkturer steg priserna
måttligt och sjönk sedan under depressionsperioder. Också den processen
förklarade Marx. Orsaken till att det inte fanns någon inflation i England under
90 år före första världskriget (och i Sverige under ett halvsekel före 1914) var
att sedelmängden kontrollerades genom guldmyntfoten. Utöver en bestämd låg gräns
kunde Bank of England - liksom den svenska Riksbanken - inte ge ut ytterligare
sedlar utan att lägga till en motsvarande mängd guld i sina valv. Dessutom var
sedlarna enligt lag fritt inlösbara i en bestämd guldmängd - ett pund motsvarade
ungefär ett fjärdedels uns guld och en tiokrona motsvarade knappt fyra gram
guld. Både guldmynt och sedlar cirkulerade men den lagstadgade
inlösbarheten gjorde att sedlarna var "lika bra som guld", och den sammanlagda
cirkulationen av sedlar och guldmynt motsvarade cirkulationen av en total
guldmängd. Marx visade att om den totala guldmängden ersätts av oinlösbara
papperspengar och papperspengarna ges ut i överskott stiger priserna i
motsvarande grad. "Om mängden papperspengar som ges ut är t.ex. dubbelt så stor som
den borde vara har i verkligheten ett pund blivit penningnamnet för omkring 1/8
uns guld i stället för omkring 1/4 uns... Samma värden som tidigare uttrycktes i
ett pris av ett pund uttrycks nu i ett pris av två pund." (Kapitalet, del
I, tredje kapitlet) Sedan 1938 har svenska regeringar följt politiken att ständigt
öka den cirkulerande mängden sedlar, från 1.067 miljoner kronor i slutet av 1938
till 24.207 miljoner kronor i september 1978 - en ökning med 2.168 procent. Den
ökningen är långt större än någon ökning som varit nödvändig på grund av att den
totala produktionen och handeln ökat. Den man som mer än någon annan var ansvarig för att
1800-talsmetoden för att kontrollera mängden papperspengar övergavs var J. M.
Keynes. Han förklarade att det inte längre var nödvändigt "att övervaka och
kontrollera skapandet av betalningsmedel [currency]". Så i mer än 40 år har de större svenska partierna och
fackföreningarna vilseletts till att tro att kapitalismen kan bli kvitt
arbetslöshet och depressioner. Det misslyckades som det var dömt att göra med
västvärldens fria marknadsförhållanden och "fria" arbetsförhållanden. Marx visade, och den senare utvecklingen har bekräftat hans
analys av kapitalismens ekonomiska lagar, att kapitalismen under sin utveckling
genomgår ett kretslopp av måttlig produktions- och försäljningsökning,
högkonjunktur, kris och depression. Det beror på den från kapitalismen
oskiljaktiga produktionsanarkin. Men på samma sätt som det inte finns någon keynesiansk teknik för
att trygga villkoren för ständig högkonjunktur finns inte heller någon permanent
depression eller "kapitalismens sammanbrott". (I mitten av Den stora
depressionen i slutet av 1800-talet hävdade Engels, tre år efter Marx död, under
en tid att detta kretslopp upphört och förde fram teorin om en "permanent
depression". Men händelseutvecklingen visade snart att detta var fel och Engels
återvände till Marx' åsikt - se Förord till Kapitalet, 1886). Under en depression, med konkurser som undanröjer konkurrenter,
varulager som säljs ut, löner som hålls tillbaka av arbetslöshet, sjunkande
råvarupriser och nedtvingade räntor återkommer förr eller senare de villkor som
tryggar vinstutsikterna och kapitalismen expanderar igen - men bara för att
upprepa kretsloppet. Det finns dock en sorts "sammanbrott" som kan inträffa, ett
valutasammanbrott. Det inträffar om utgivningen av papperspengar ökar till den
punkt där, som Marx uttryckte det, valutan drabbas av "en allmän
diskreditering", och ingen längre vill behålla eller motta papperspengar. Trots att han bara till hälften förstod problemet förutsåg Herman
Cahn i sin bok Collapse of Capitalism, som utkom 1919, att en sådan
situation kunde inträffa. Han ansåg att det var oundvikligt, som en
"naturkraft", att ett "sammanbrott" och "social kaos" skulle inträffa "inom
några år" (eller inom ett år om kriget fortsatte). Ur detta skulle socialismen
resa sig trots att arbetarna inte var beredda på den. En valutakollaps var vid den tidpunkten på väg i den stora tyska
inflationen (den svenska regeringen hade däremot samma år beslutat att stoppa
den). I december 1923 hade inflationen i Tyskland nått fantastiska proportioner
och den registrerade arbetslösheten bland arbetarna stigit till 30 procent. Ett
okänt antal icke registrerade arbetare var också arbetslösa och 42 procent hade
korttidsarbete. Det rådde verkligen "socialt kaos" medan en ny valuta gavs ut
och förhållandena återgick till det normala. I Tyskland bidrog det till att
bereda vägen för Nazistpartiets avancemang till makten under Hitler. Situationen i Sverige 1978 är att keynesianerna inte givit upp
kampen även om den keynesianska inflationen förlorat många av sina anhängare.
Dilemmat för alla politiska partier är att om de överger den keynesianska tron
på att arbetslöshet och depressioner kan avskaffas, vad kan de göra annat än att
erkänna alternativet - skrämmande för dem - att avskaffa kapitalismen? Det finns nu politiker och ekonomer som vill ha en återgång till
1800-talets guldmyntfot för att avskaffa inflationen. Man behöver bara tillägga att det inte är någon lösning att göra
slut på inflationen. Kapitalismen utan inflation, som före första världskriget,
kan lika litet lösa arbetarnas problem som kapitalismen med inflation, som under
åren efter andra världskriget. Socialister säger att det är kapitalismen som orsakar
konflikterna som leder till krig i den moderna världen. Vi möts ibland av
motargumentet att det inte kan vara sant eftersom det förekom krig innan
kapitalismen existerade. Det är nödvändigt att inse skillnaden mellan vad man på ett mera
allmänt sätt kan kalla "ekonomiska orsaker" till tidigare krig och de speciella
orsakerna till krig som uppkommer under kapitalismen. Förr kunde brist på mat förmå en stam att starta krig mot en
grannstam för att vinna kontroll över mer fruktbar jord. Ett sådant krig kan
verkligen sägas ha en ekonomisk orsak, den absoluta bristen på livsmedel. Med
tanke på de outvecklade produktionsmetoderna och redskapen vid den tiden kan det
ha varit helt omöjligt att lösa problemet på annat sätt än genom krig.
Hunnerinvasionen av Europa på 400-talet tillskrivs exempelvis uttorkningen av
vattendragen i deras asiatiska hemland. I vår tid är problemet ett annat. Nu finns medlen för att
fortlöpande tillgodose allas behov. Med modern industriell och vetenskaplig
kunskap kan en fullt tillräcklig mängd livsmedel, kläder, bostäder och allt
annat som människorna behöver produceras - under förutsättning att alla resurser
utnyttjas och inga resurser slösas bort. Felet är att de inte utnyttjas till fullo. På en mängd olika sätt
hålls produktionen avsiktligt tillbaka. Mark och råvaror används för
improduktiva syften; genom arbetslöshet, militärtjänstgöring och vapenproduktion
hålls miljontals människor utanför produktionen av nyttoartiklar för att
tillfredsställa mänskliga behov; jordbrukare ges ekonomiska incitament för att
minska produktionen; periodiskt förstörs stora mängder livsmedel och andra
material för att hålla priserna uppe - allt detta frånsett den förstörelse som
sker under själva krigen. Kapitalismen och kapitalistiska intressen får alla regeringar att
handla på ett sätt som skapar motsättningar till andra kapitalistiska grupper
och regeringar - med krig som hotande resultat. Världsbefolkningens behov kan
tillfredsställas genom samverkan men det ligger i kapitalismens natur att
förhindra verklig samverkan. I den kapitalistiska världen har vi inte att göra med ett enkelt
ekonomiskt bristproblem utan med en brist som skapas av den kapitalistiska
formen av ägande till produktions- och distributionsmedlen. Samtidigt som
miljontals människor svälter i Asien och andra områden på grund av att de saknar
pengar att köpa mat för, finns det rika jordägare som lever gott i samma
områden. Och medan det i Amerika finns livsmedelsöverskott som kunde användas
för att tillfredsställa undernärda och svältande människors behov finns det
många amerikaner som, på grund av att de är fattiga, inte har råd att köpa den
mat som finns i lager där de bor. När därför socialister säger att kapitalismen orsakar moderna
krig är det detta kapitalistiska system med privat ägande och produktion för
vinst vi menar. Det är alltså inget motargument att säga att det också fanns
krig under tidigare perioder. När socialister säger att kapitalismen är grunden för moderna
krig menar vi inte att kapitalistiska krig avsiktligt planeras av enskilda
kapitalister eller kapitalistiska grupper för att tjäna pengar, även om också
det kan hända. I normala fall är det riktigare att säga att regeringar, när de
försöker ta itu med de problem och motsättningar som skapats av kapitalismen,
väljer krig när andra medel misslyckats. För att göra vinsterna - produktionens huvudsyfte under
kapitalismen - måste produkterna saluföras i konkurrens med konkurrenternas
produkter. Nyckeln till profitabel marknadsföring heter låga priser och låga
priser söks bl.a. genom att ständigt försöka pressa mer arbete ur arbetarna,
genom att uppnå massproduktionens alla fördelar. I många produktionsgrenar kan
massproduktionsekonomi bara uppnås där det finns en stor hemmamarknad
tillgänglig, vilket ger en inledande fördel för att land som USA. Bilar och många sorters kemikalier t.ex., som massproducerats för
den amerikanska marknaden, kan saluföras billigare på världsmarknaden än vad som
varit möjligt om hemmamarknaden varit liten. Industrier med massproduktion,
utvecklar därför produktionskapacitet långt utöver hemmamarknadens behov. För
sin fortlöpande försäljning blir de alltmer beroende av att också behålla
utländska marknader. Det leder till intrång på utländska konkurrenters hemmamarknader.
Regeringarna i de berörda länderna svarar med att sätta upp tullar, kvoter,
subventioner och andra metoder för att utestänga utländska varor. Det är
insikten om behovet av större marknader för att understödja industrier med
massproduktion som efter andra världskriget lett till försök att integrera
Västeuropa. På så sätt ska en enda europeisk marknad kunna stå upp mot
konkurrensen från å ena sidan USA, å andra sidan Ryssland och hennes imperiums
växande industriella och kommersiella styrka. Det är vad som ligger bakom
Europeiska Gemenskapen. I sista hand leder kapitalistiska handelskonflikter till krig.
Syftet är att vinna eller försvara marknader och områden som är rika på
mineraler och andra resurser och på exploaterbara befolkningar. Kapitalinvesteringar i utlandet var en typisk form för den
expanderande kapitalismen, eller imperialismen, under 1800- och 1900-talen. De
är nära knutna till jakten på råvaror, marknader och exploateringen av
befolkningen i kolonierna. Regeringar inriktar sina ansträngningar på att
försvara dessa utlandsinvesteringar och utformar sin utrikespolitik och sina
vapenprogram i överensstämmelse med detta. Under 1800-talet kämpade Storbritannien och andra europeiska
makter med varandra för att skaffa kolonier och vinna kontroll över strategiska
punkter för att skydda kommunikationerna med dem. Tyskland kom in i kampen om
kolonier i ett sent skede, och följdes under 1900-talet av Japan, som erövrade
Korea, Manchuriet och Nordkina. Samma motiv drev Italien in i Libyen, Somalia och Etiopien. I en
sådan kamp är betydelsen av viktiga men sårbara vattenvägar, som t.ex. Suez- och
Panamakanalen, uppenbar. Under generationer har Ryssland, under såväl tsarerna
som bolsjevikregeringen, försökt vinna kontroll över Dardanellerna för att få
fri tillgång till Medelhavet. Andra världskrigets slut medförde också en ändrad maktbalans i
världen. Det brittiska imperiet gick tillbaka medan Förenta Staterna och
Ryssland blev de två främsta världsmakterna. Det innebar också att Stilla Havets
betydelse som konfliktcentrum ökade. Redan har USA, i Korea och Vietnam, varit
inbegripet i två stora krig med Sovjet och Kina och deras allierade. Med det brittiska imperiets tillbakagång har Förenta Staternas
flottor och flyg, med sina nödvändiga baser, bränslestationer och oljeförråd,
spritt sig över jordens yta. De försvarar vad som i verkligheten, om än inte
till namnet, är ett amerikanskt imperium, ansikte mot ansikte med Rysslands
expanderande imperium och under senare tid också Kinas. Kina har också framstått
som en rival till Ryssland i Asien och Japans snabba och enorma ekonomiska
utveckling har på nytt gjort landet till en av de stora konkurrenterna i Stilla
Havsområdet. Det är typiskt för världskapitalismen att ingen makt är permanent
expansionistisk medan andra inte är det. En del är industriellt och militärt
starkare än andra. Men alla, också de minsta, är potentiellt expansionistiska
eftersom de är kapitalistiska. Det är bara begränsad styrka och möjlighet som
håller dem tillbaka. Det talas ofta om önskvärdheten att befria koloniala folk från
imperialistisk dominans. Men man ska inte glömma bort att alla de befriade
länderna följer samma kapitalistiska väg, vare sig de efterapar Ryssland eller
Västvärlden. Ingen av de nationalistiska rörelserna eftersträvar den enda
befrielse som kan lösa problemet med krig - befrielse från kapitalismen. Indiska nationalister eftersträvade och genomdrev sin frihet från
brittiskt styre när en försvagad brittisk kapitalism inte längre kunde behålla
Indien. Men omedelbart splittrades Indien upp i rivaliserande stater - Indien
och Pakistan - som rustade sig mot varandra, tvistade om behandlingen av
minoriteter och handelsfrågor, och som båda försökte dominera strategiskt
betydelsefulla områden, t.ex. Kashmir. Denna tvist är ännu inte avgjord. 1962 drog Indien fördel av Portugals svaghet och lade beslag på
Goas värdefulla hamn och mineraltillgångar. Indien drogs också in i ett stort
krig med Kina om strategiskt viktiga gränser. Socialister anser att krigshotet inte kan avskaffas så länge som
dess orsak, det kapitalistiska systemet, finns kvar. Icke-socialister i
allmänhet förnekar detta. Många av dem medger att det finns internationella
spänningar, men förnekar att de måste kulminera i krig. Det är möjligt, säger
de, att vidta åtgärder som kommer att göra slut på krig. De tänker sig åtgärder av regeringar eller av organisationer, som
försöker att påverka eller föreskriva för regeringar vad de ska göra. De som
föreslår åtgärder av regeringar tänker sig internationella sammanslutningar av
FN:s typ; de som föreslår utomstatliga åtgärder tror på strejker av organiserade
arbetare eller internationell aktion av pacifister och andra som förbundit sig
att inte stödja krig. För att vara effektiva måste åtgärderna, i båda fallen,
vara internationella. Ingen kan på allvar tro på möjligheten att få regeringen
enbart i ett land eller befolkningen enbart i ett land att lägga ner krigsmakten
och lita på att resten av kapitalisterna kommer att upphöra att vara rovlystna. När det gäller internationell aktion av regeringar har vi sett
hur detta fungerar i praktiken i Nationernas Förbund mellan de båda världskrigen
och i Förenta Nationerna, det vill säga, vi har sett att det inte fungerar. Bakom staterna som möts i Förenta Nationerna finns nationella
kapitalistiska grupper med verkliga och viktiga intressemotsättningar.
Motsättningarna försvinner inte när de samlas i en stor grupp, lika litet som de
försvinner när rivaliserande makters diplomater samlas i en liten grupp. Även om det ofta föreslagits att Förenta Nationerna borde ha
tillgång till en permanent internationell styrka har idén aldrig på allvar
tagits upp av stormakterna. Det är sant att de ibland kommit överens om att
sända FN-"observatörer" till oroshärdar för att upprätthålla "lag
och ordning"
och förhindra att oroligheterna sprider sig. Syftet är att bevara den nuvarande
maktbalansen i världen och underlätta fredlig handel. Men det finns inte minsta
möjlighet att stormakterna skulle komma överens om att förse FN med en beväpnad
styrka som en dag kunde användas mot dem själva. Och även om så skulle ske
skulle de inte kunna komma överens om hur och när den skulle användas. Stormakterna kan ha nytta av FN som ett instrument för att se
till att de inte tappar kontrollen över bråken mellan mindre makter, men det är
allt. Hela idén om samverkan mellan stater för att bevara freden och förhindra
krig är en illusion i den kapitalistiska världen. I denna värld förändras
ständigt de olika makternas politik och relativa styrka. Ibland ligger samverkan, ibland konflikt, i de olika makternas
intressen. Även om USA och Sovjet slog sig samman och försökte påtvinga resten
av världen fred skulle det inte garantera freden. Den ekonomiska utvecklingen
skulle stärka rivaliserande imperialistmakter, som skulle utmana de härskande
makterna, om nödvändigt med våld. När vi granskar den andra typen av åtgärd som sägs kunna stoppa
krig finner vi att den är lika fruktlös. Vi kan hålla med om att krig inte kan
inträffa om soldaterna i alla länder vägrar att slåss och om alla arbetare
vägrar att arbeta för krig. Men samtidig internationell aktion av denna typ
förutsätter både en effektiv internationell organisation och ett ömsesidigt
förtroende bland arbetarna. Inget av detta finns i verkligheten. Det vi granskar är en tänkt aktion för att hindra regeringarna
att starta krig. Det innebär att arbetarna skulle uppmanas att strejka mot
regeringarna som många av dem röstat på. I fredstid kan arbetare överväga
gemensam aktion mot krig men när situationen utvecklats till den kritiska punkt
där kriget är omedelbart förestående skulle en strejkaktion inte längre framstå
som en aktion för att stoppa kriget utan som en aktion för att försvaga
regeringen och åstadkomma nederlag i kriget. Dessutom skulle nio tiondelar av
befolkningen, som i det abstrakta sett sig själva som bestämda krigsmotståndare,
när kriget bröt ut vunnits över till att motvilligt stödja det verkliga kriget
så som det framställts för dem i deras egen regerings propaganda. De skulle anse
att kriget var oundvikligt och att deras regerings argument var åtminstone lika
bra som fiendens, och att det var bättre att vinna kriget än att förlora det.
Det är vad som hände 1914 med det mångprisade förslaget om en generalstrejk mot
krig. Det hände på nytt 1939 när tusentals människor bröt sitt "löfte" att
aldrig mer stödja ett krig. Frågan om internationellt förtroende bland arbetarna är viktig
och erfarenheterna från tidigare krig visar hur omöjligt det är att skapa
förtroende när det saknas socialistisk övertygelse. De enda som kan vända sig
till arbetare utomlands och förvänta sig tilltro är arbetare som konsekvent, år
ut och år in, gjort motstånd mot sin egen kapitalistklass och vägrat att
kompromissa med politiska partier som förvaltat kapitalismen. Kort sagt är det
bara socialister som är internationalister och kan uppträda som sådana; men den
överväldigande majoriteten av arbetarklassen i alla länder är ännu inte
socialister. Det socialistiska samhället, genomfört i världsskala, kommer att
avlägsna orsaken till krig. När det råder gemensamt ägande och produktion direkt
för bruk kommer rivaliteten mellan kapitalistiska företag och stater om
marknader, råvaror, handelsleder och liknande att för alltid försvinna. Det
socialistiska samhället kommer inte att behöva någon offentlig tvångsmakt. Det
kommer inte att finnas behov av väpnade styrkor, domstolar och fängelser. När socialismen genomförs kommer krigen att försvinna för alltid
och mänskligheten kommer att ha stigit ut ur djungeln. Socialismen är det enda samhällssystem som kan lösa arbetarnas
nuvarande problem - men hur kommer det att se ut? I socialismen ägs produktions- och distributionsmedlen av hela
samhället. I kapitalismen monopoliseras mark, fabriker, kontor, gruvor,
järnvägar och andra produktionsmedel av bara en del av samhället, som på så sätt
bildar en privilegierad klass. Allt detta gör socialismen slut på. När
existensmedlen ägs gemensamt av hela samhället finns inte längre några klasser
och människans förtryck och exploatering av människan har upphört. Alla
människor är då socialt likställda och fria att handlägga samhällets
angelägenheter som de anser lämpligt. Idag kan vi inte i detalj beskriva det dagliga livet i ett
socialistiskt samhälle. En del författare har försökt göra det, men man kan ha
olika åsikter om hur bra de lyckats. Det är förhastat att ge en detaljerad bild
av socialismen eftersom de exakta formerna kommer att bero på teknologiska
förhållanden och preferenserna hos människorna som genomför socialismen. Men det
går ändå att grovt skissera socialismens huvuddrag. Socialismen måste vara demokratisk. Förr betecknades socialismen
också som "social demokrati". Det är en beteckning som på ett bra sätt visar att
demokratisk kontroll utsträcks till alla sidor av samhället, inbegripet
produktionen och distributionen av rikedomar. Det finns en gammal socialistisk
kliché som säger att en "regering över personer" ger plats för en "förvaltning
av ting". Den betyder att de offentliga förtryckarorganen och regeringen
som leder dem inte kommer att finnas i socialismen. Staten, som är en organisation bestående av soldater, domstolar
och fängelser för att upprätthålla lagarna, behövs bara i klassamhällen. I dessa
samhällen finns ingen intressegemenskap, bara klasskonflikt. Statens syfte är
att bevara lag och ordning i den dominerande klassens intresse. Den är i
verkligheten ett instrument för klassförtryck. I socialismen kommer det inte att finnas några inbyggda
klasskonflikter. Alla kommer att ha samma grundläggande samhällsintresse. Det
kommer att råda verklig social harmoni och intressegemenskap. Under sådana
förhållanden finns inget behov av en förtryckarmaskin som regerar eller härskar
över människor. Uttrycket "socialistisk stat" är en självmotsägelse. Där det
finns en stat finns ingen socialism och där det finns socialism finns ingen
stat. De som felaktigt tror att stat och administration är samma sak
har svårt att tänka sig ett samhälle utan stat. Ett samhälle utan administration
är faktiskt omöjligt eftersom "samhälle" innebär att människor organiserar sig
för att ombesörja för sina behov. Men ett samhälle utan stat är både möjligt och
önskvärt. Socialismen kommer att utsträcka demokratisk administration till alla
sidor av samhällslivet på grundval av gemensamt ägande av produktionsmedlen och
distributionsmedlen. Det kommer att finnas administrativa centra, men de blir
bara "avräkningsanstalter" för att avgöra samhällets angelägenheter. Men kommer inte administratörerna att bli en ny härskande klass?
Demokratisk administration innebär faktiskt att funktioner delegeras till
grupper och enskilda. De kommer att ges i uppdrag av samhället att organisera
nödvändiga samhällsfunktioner. De blir valda av samhället och ansvariga inför
det. De som sköter de administrativa funktionerna i socialismen kommer inte att
befinna sig i en ställning där de kan dominera. De kommer inte att betraktas som
överordnade personer, som tendensen är idag, utan som samhälleligt likställda
som sköter ett nödvändigt jobb. De kommer inte heller att ha arméer eller
poliser till sitt förfogande för att genomdriva sin vilja. Det kommer inte att
finnas möjlighet till korruption och mutor eftersom alla, inbegripet dem med
administrativa sysselsättningar, kommer att ha fri tillgång till lagret av
rikedomar som är avsatta för individuell konsumtion. De materiella betingelserna
för uppkomsten av en ny härskande klass kommer inte att finnas. Den socialistiska produktionens syfte blir enbart att
tillfredsställa mänskliga behov. Produktion enbart för bruk ersätter
vinstgivande produktion för marknaden. Det blir ett administrativt problem att
producera och distribuera en tillräcklig mängd rikedom för att möta det
socialistiska samhällets behov, både som individer och som kollektiv.
Naturligtvis blir det inget litet problem, men verktygen för att lösa det har
redan skapats av kapitalismen. Kapitalismen har utvecklat tekniken och produktiviteten till den
punkt där överflöd för alla kan produceras. Ett överflödssamhälle har länge
varit möjligt. Det är detta som är socialismens materiella grundval. Eftersom
kapitalismen är ett klassamhälle med produktionen inställd på vinstskapande i
stället för att uppfylla mänskliga behov kan den inte fullt ut utnyttja det
världsomspännande produktionssystem som den byggt upp under de senaste 200 åren.
Socialismen, som till fullo kan utnyttja de utvecklade produktionsmetoderna,
kommer att förändra produktionens syfte. Män och kvinnor kommer att producera
rikedomar uteslutande för att tillfredsställa sina behov och inte för ett
privilegierat fåtals vinst. Genom att använda metoder för att förutsäga sociala önskemål, som
för närvarande missbrukas i kapitalets tjänst, kan det socialistiska samhället
räkna ut hur många och vilka sorters produkter som behövs under en bestämd
tidsperiod. Män och kvinnor kommer att vara fria att diskutera vad de vill ska
produceras. Genom social undersökning - en sorts marknadsundersökning utan
marknad - och efter demokratisk diskussion kan en uppskattning av vad som behövs
göras. Nästa problem är att se till att det produceras. Med modern datateknik
och input-output-analyser har kapitalismen utvecklat metoder som det
socialistiska samhället kan använda. När rikedomarna producerats kan alla fritt ta vad de anser sig
behöva för att leva och njuta av livet, bortsett från den del av produktionen
som behövs för att förnya och utvidga produktionsmedlen. Det är vad vi menar med
"fri tillgång". Det kommer inte att finnas köp och försäljning och därmed inte
heller behov av pengar. Vad samhället och enskilda behöver förändras inte så
mycket annat än över en längre tidsperiod. Det kommer att vara ett enkelt
administrativt problem att se till att lagren är välfyllda med det människorna
vill ha. Om något underskott skulle uppstå kommer det inte att bestå under en
längre tid. Planerade reserver kommer att produceras som säkerhetsventiler mot
oförutsedda naturkatastrofer. Många människor som för första gången hör talas om fri
distribution efter behov är skeptiska. Hur är det med lata människor? Eller
giriga? Vem kommer att göra skitjobben? Vilka drivkrafter för att arbeta kommer
att finnas? De är kanske förståeliga reaktioner på vad som vid ett första
påseende kan förefalla fantastiskt. I själva verket finns en djupgående fördom
bakom invändningarna. Här räcket det med att säga att biologin, sociologin och
antropologisk forskning bevisar att så kallad mänsklig natur inte är ett hinder
för socialismen. Arbete eller energiförbrukning är ett biologiskt och socialt
måste för människan. Hon måste arbeta för att förbruka energin hon fått genom
att äta mat. Hon måste också arbeta för att anskaffa livsmedlen, kläderna och
bostaden hon behöver för att leva. I varje samhälle, det må vara feodalt,
kapitalistiskt eller socialistiskt, måste män och kvinnor arbeta. Frågan är hur detta arbete organiseras. Ett mycket starkt
argument mot kapitalismen är att den reducerar en sådan central mänsklig
aktivitet som arbete till det slavgöra den är för de flesta, i stället för att
göra arbetet till det nöje det kan och skulle vara i ett socialistiskt samhälle. Att bara påstå att arbete kan vara roligt kan framkalla skratt.
Men det visar bara hur mycket kapitalismen degraderat människornas liv. Det
mesta, om än inte allt, arbete i kapitalismen, utförs i en arbetsgivares tjänst.
Utan att ens tänka på det förknippar de flesta människor arbete med anställning.
Det är alltid degraderande att arbeta under en kapitalist. Ofta är det tråkigt
och obehagligt och ibland ohälsosamt och farligt. Men inte ens under kapitalismen utförs allt arbete, så som vi
definierat det, under en kapitalist. Män och kvinnor arbetar när de tvättar sina
bilar eller påtar i sina trädgårdar eller sysslar med sina hobbies - och har
samtidigt roligt. I så hög grad förknippas arbete med anställning att många inte
ens betraktar sådana aktiviteter som arbete. De tänker i regel att något
behagligt definitionsmässigt inte kan vara arbete. Det finns inget skäl varför arbetet med att producera och
distribuera nyttigheter inte skulle kunna vara lika behagligt som
fritidssysselsättningarna idag. De fysiska arbetsförhållandena kan kraftigt
förbättras. Det kan också förhållandet mellan människor och arbete. Som fria och
jämlika medlemmar av ett socialistiskt samhälle kommer människorna inte längre
att behöva sälja sina andliga och kroppsliga färdigheter till en kapitalist för
lön. Det degraderande lönesystemet avskaffas och något sådant som anställning
kommer inte längre att finnas. I stället kommer fria män och kvinnor som
samverkar och finner nöje i att skapa saker och utföra socialt nyttiga uppgifter
att utföra arbetet. I det socialistiska samhället kommer inga stigma att åtfölja en
viss sorts arbete. Inte heller kommer det att finnas påtryckningar att fortsätta
industriprocesser som är skadliga eller farliga för dem som deltar i dem - för
att de är billiga och därmed vinstgivande. Hur som helst kommer det inte att
finnas något behov av att någon oavbrutet utför samma jobb, eftersom mänskliga
behov och mänsklig glädje kommer att vara ledstjärnan. Möjligheterna för män och
kvinnor att utveckla sina talanger och tycka om att göra det kommer att vara
ofantliga. Slutligen måste socialismen vara världsomspännande eftersom det
produktionssystem som kapitalismen byggt upp och som socialismen ska överta
redan är internationellt. Det kommer inte att finnas några gränser och människor
kommer fritt att kunna resa över hela jorden. Socialismen kommer att göra slut
på alla former av nationellt förtryck - och faktiskt på alla "nationer" i den
gängse politiska bemärkelsen - och på diskriminering grundad på ras eller kön.
Alla människor på jorden, varhelst de lever, oavsett vilket språk de talar och
vilken hudfärg de har, kommer att vara medlemmar av en enda stor mänsklig
familj. Socialismen kommer till slut att förverkliga den urgamla drömmen om hela
mänsklighetens broderskap. Storbritanniens Socialistiska Parti, det äldsta av partierna i
den Världssocialistiska rörelsen, grundades den 12 juni 1904 av ett drygt
hundratal medlemmar av Socialdemokratiska Federationen, som var missnöjda med
partiets politik och struktur. SDF hade bildats 1881 som en uttalad marxistisk organisation även
om Engels, som bodde i London vid den tidpunkten, inte ville ha något med den
att göra.[3] Vid den tidpunkten var Marx', Engels och andra socialistiska
pionjärers arbeten föga kända i de engelsktalande länderna, bortsett från av ett
fåtal människor som behärskade främmande språk. SDF hade dock förtjänsten att
det populariserade Marx' idéer och arbeten i Storbritannien. Det arbetet skulle
senare bära frukt i krav på ett kompromisslöst, demokratiskt organiserat
socialistiskt parti i stället för det reformistiska och odemokratiska SDF. SDF ägnade en stor del av sin tid åt propaganda för reformer som
man antog skulle förbättra arbetarklassens villkor. H. M. Hyndman, som spelade
den främsta rollen vid partiets bildande, verkade att betrakta det som sin
personliga egendom och reagerade på all kritik på ett högdraget och autokratiskt
sätt. Partitidningen Justice ägdes och kontrollerades av en privat grupp
som medlemmarna saknade kontroll över. Hyndmans opportunism och arrogans hade lett till en utbrytning ur
partiet 1884, då ett antal medlemmar, bl.a. William Morris och Eleanor Marx,
bildade Socialistiska Förbundet. Det upphörde dock snart att vara till nytta
eftersom det dominerades av anarkister. En andra revolt ledde till bildandet av Socialistiska
Arbetarepartiet 1903. Det var en kopia av den amerikanska organisationen med
samma namn. Till en början förklarade partiet, tillsammans med en lista över
"dagskrav", att dess mål var erövrandet av politisk makt. Men snart, under
inflytande av sin amerikanska moderorganisation, underordnades politiken den
industriella aktionen. En annan revolt mot Hyndmangruppens dominans över SDF
organiserades av män och kvinnor som hade en mycket bättre kunskap om marxistisk
politisk och ekonomisk teori. På grund av sitt motstånd mot opportunismen
kallades de föraktfullt för "impossibilister". Till en början försökte de
använda SDF:s maskineri till att få partiet att reformera sig självt. Men de
möttes av motstånd från gruppen kring Hyndman, som var beredd att tillgripa alla
sorters odemokratiska åtgärder för att behålla sin kontroll över partiet.
Skenkonferenser anordnades, avdelningar upplöstes och medlemmar uteslöts ur
partiet. Händelserna nådde sin kulmen vid 1904 års konferens i Burnley i
början av april. Vid konferensen inträffade fler uteslutningar. När delegaterna
från några Londonavdelningar återvände anordnade de ett specialmöte för att
diskutera situationen och antog ett uttalande som bl.a. innehöll följande: "Antagande av en kompromisslös hållning, som inte ger utrymme för
någon överenskommelse eller några kompromisser med det kapitalistiska partiet
eller kompromiss med enskild eller parti som inte erkänner klasskriget som
grundprincip och inte är beredd att arbeta för störtandet av det nuvarande
kapitalistiska systemet. Motstånd mot alla som inte öppet arbetar för
förverkligande av social demokrati. En ombildad organisation där exekutivorganet
ska vara ett i huvudsak administrativt organ, medan politiken och taktiken
bestäms och kontrolleras av hela organisationen. Partiorganet ska ägas,
kontrolleras och drivas av partiet. Den enskilde medlemmen ska ha rätt att
begära hela organisationens skydd mot tyranniska beslut." Den 12 juni grundade de flesta som undertecknat detta upprop
tillsammans med några andra Storbritanniens Socialistiska Parti. Partiets stadgar utformades för att omöjliggöra en upprepning av
det som hänt i SDF. Exekutivkommittén, vald av hela medlemskåren, skulle sköta
partiets dagliga göromål i överensstämmelse med den politik som fastställts vid
konferenser och måste rapportera till medlemmarna två gånger om året. Alla dess
möten skulle vara öppna, inte bara för medlemmar utan också för andra.
Partitidningen Socialist Standard, som första gången utkom i september
1904, står under partiets kontroll genom exekutivkommittén. Ett noga utarbetat
besvärsförfarande - först till konferensen eller delegatmötet och sedan till
omröstning bland alla medlemmar - skrevs in i regelboken för att skydda varje
medlem som anklagades för verksamhet som berättigade till uteslutning. Partiets regelbok stadgar ett alltigenom demokratiskt
förfaringssätt vid handläggandet av partiets angelägenheter. Kontroll över
partiets politik ligger i medlemmarnas händer: det finns inte, och har aldrig
funnits, några ledare. Under hela partiets existens har denna demokrati
upprätthållits, vilket praktiskt vederlägger dem som hävdar att alla
organisationer måste degenerera till byråkratstyre. I själva verket är en
demokratisk struktur den nödvändiga formen för varje socialistiskt parti. Omedelbart efter dess bildande sände partiet delegater till
Internationella socialist- och fackföreningskongressen, som hölls i Amsterdam
1904. Men delegaterna fann att Internationalen bestod av delegationer med en
mängd icke-socialistiska åsikter och att kongressen lade tonvikten vid fåfänga
reformåtgärder. Sedan delegaterna rapporterat tillbaka till partiet beslöt det
att dra sig ur Internationalen tills dess att endast verkligt socialistiska
partier kunde vinna inträds. Storbritanniens Socialistiska Parti återinträdde aldrig i
Internationalen. I stället arbetade partiet i åratal i så gott som total
isolering för att sprida socialistiska idéer. Så småningom bildades nya partier
med samma målsättning och principdeklaration i andra länder: i Australien,
Förenta Staterna, Nya Zeeland, Kanada, Irland och Österrike. Dessutom finns
mindre grupper verksamma i några andra länder. Detta är kärnan till den sista
internationalen - den som kommer att genomföra socialismen. Den världssocialistiska rörelsen kan visa att den haft rätt
beträffande en mängd viktiga frågor och problem under sin drygt sjuttioåriga
existens. Långt före den europeiska socialdemokratins skamliga sammanbrott under
första världskriget varnade vi för farorna med att socialister förespråkar
reformer. 1918 sa vi att bolsjevikerna inte kunde genomföra socialismen i
Ryssland och vi banade vägen för åsikten att Ryssland utvecklade
statskapitalism. Vi förutsåg de socialdemokratiska regeringarnas oundvikliga
misslyckanden, både som en väg till socialismen och som ett medel att förbättra
arbetarnas levnadsstandard. Från början insåg vi att förstatliganden inte är
någon lösning på arbetarnas problem. Vi har alltid pekat på nationalismens,
rasismens och religionens söndrande natur. Under två världskrig deklarerade och
upprätthöll vi ett socialistiskt motstånd. Den världssocialistiska rörelsen har också givit sina egna bidrag
till socialistisk teori. I ljuset av den fortsatta utvecklingen går den utöver
en del av teorierna hos socialistiska pionjärer som Marx och Engels. Här är
några av dessa bidrag: 1. Vi löste problemet med reform eller revolution genom att
förklara att ett socialistiskt parti inte ska förespråka reformer av
kapitalismen och genom att inse att politisk demokrati kan användas för
revolutionära mål (se Gradualism och revolution). 2. Vi insåg att socialismen måste vara världsomspännande snarare
än internationell. Socialismen måste vara ett förenat världssamhälle utan
gränser och inte en federation av stater som ordet "internationell" antyder. 3. Vi insåg att det inte längre finns något behov av en
"övergångsperiod" mellan kapitalismen och socialismen. Den enorma ökningen av
samhällsproduktiviteten sedan Marx och Engels levde innebär att en sådan period,
som de tänkte sig, under vilken produktivkrafterna utvecklas under statskontroll
och konsumtionen ransoneras, blivit överflödig. Socialismen kan genomföras så
snart en majoritet av arbetarna vill ha den och fri tillgång en kort tid efter
detta. 4. Vi förkastade varje fortsatt progressiv roll för nationalismen
sedan kapitalismen blivit det dominerande världssystemet mot slutet av förra
seklet. Industrialisering under nationell statskapitalism är varken nödvändig
eller ekonomiskt progressiv (se Socialismen och mindre utvecklade länder). 5. Av samma orsak förkastade vi idén om "progressiva krig".
Socialister är motståndare till alla krig och vägrar att välja sida. 6. Vi visade att ledarskap är en kapitalistisk politisk princip,
som kännetecknat revolutionerna som förde kapitalisterna till makten och är helt
främmande för den socialistiska revolutionen. Den socialistiska revolutionen
innebär med nödvändighet att den stora majoriteten av arbetare deltar aktivt och
medvetet. Under sådana förhållanden fyller ledarskap ingen funktion. 7. Vi har förespråkat och praktiserat idén att ett socialistiskt
parti ska vara organiserat som ett öppet demokratiskt parti, utan ledare och
utan hemliga möten. På så sätt förebådar partiets struktur samhället det strävar
efter att upprätta. 8. Vi insåg att kapitalismen inte kommer att kollapsa av sig
själv utan kommer att fortsätta från kris till kris tills dess att arbetarna
medvetet organiserar sig för att avskaffa den. Vi har vägrat att kompromissa med våra socialistiska principer genom
att förena oss med reformistiska organisationer och har understrukit att den
enda vägen till socialismen går över demokratisk organisering och handling
grundad på förståelse. [1] Världssocialistiska Gruppen
använder genomgående termen 'kommunist-' synonymt med 'leninist-'. I strikt mening
är de dock, vilket framgår av föreliggande häfte, egentliga kommunister då de förordar
ett samhälle grundat på gemensamt (icke-statligt) ägande av produktionsmedlen. Se även
avsnittet "Socialismen och kommunismen" i Världssocialistiska häften nr 2 - MIA. [2] Lenin reviderade (1919) Marx teori till
att omfatta tre perioder: 1) den mellan kapitalism och socialism - ett
statskapitalistiskt stadium under vilket arbetarklassen utvecklar
produktivkrafterna under partiets diktatur - vilket antogs leda till 2)
ett socialistiskt stadium - proletariatets diktatur i Marx' mening - under
vilket klasserna avskaffas, varpå 3) det kommunistiska (klasslösa) stadiet kan
uppnås - MIA. [3] Marx och Engels hyste
personlig apati för dess grundare H. M. Hyndman - MIA. Last updated on: 5.1.2010Reformismens gagnlöshet
Förstatliganden
Fackföreningar
Socialismen och de mindre utvecklade länderna
Myten om överbefolkning
Den mänskliga naturen
Den kinesiska revolutionen
Kvinnor och klass
Inflation och arbetslöshet
Kapitalism och krig
Vad socialism innebär
Den världssocialistiska rörelsen
Slutsats
Anmärkningar: