James P. Cannon avdelningen
Om den amerikanska trotskismens födelse
James P. Cannon (1944)
Ursprungligen publicerad I boken
The History of American Trotskyism, s. 44-46,48-50. Svensk översättning hämtad
från tidskriften Fjärde
Internationalen nr 4/92. Tack till Socialistiska Partiet.
Om den amerikanska trotskismens födelse
James P. Cannon
När jag ser
tillbaka på det, så framstår det som en intressant omständighet, som på sätt
och vis förebådar det som skulle komma, att jag aldrig tog del i någon av dessa
kampanjer [mot Vänsteroppositionen]. Jag röstade för de stereotypa
resolutionerna, måste jag tyvärr säga, men jag höll aldrig något enda tal eller
skrev en enda artikel mot trotskismen. Det berodde inte på att jag var
trotskist. Jag ville inte komma på kant med majoriteten i det ryska partiet och
Komintern. Jag vägrade delta i kampanjerna bara för att jag inte förstod
frågorna. Bertram D. Wolfe, Lovestones främsta vapendragare, var en av de
största Trotskijhetsarna. Vid första bästa anledning höll han ett tal på två
timmar och förklarade varför trotskisterna hade fel i bondefrågan i Ryssland.
Jag kunde inte göra det därför att jag inte förstod frågan. Han förstod den
inte heller, men i hans fall var det inte något egentligt hinder. Det verkliga
målet för Lovestones och Fosters anhängare när de höll dessa tal och genomförde
dessa kampanjer var att de ville ställa sig in hos makthavarna i Moskva.
Någon kanske frågar, "Varför höll du inte tal till förmån för
Trotskij?" Jag kunde inte göra det heller därför att jag inte förstod
programmet. Mitt sinnestillstånd var ett tillstånd av tvivel och
otillfredsställelse. Om jag inte hade haft något ansvar inför partiet, om jag
helt enkelt varit en kommentator eller observatör, så kunde jag bara ha uttalat
mina tvivel och haft det avklarat. Man kan inte göra det i ett seriöst
politiskt parti. Om man inte vet vad man ska säga, måste man inte säga något.
Det bästa är att förbli tyst.
Kommunistiska Partiets centralkommitté höll ett plenum i februari, det berömda
februariplenumet 1928, som följde ett par månader efter uteslutningen av
Trotskij och Zinovjev och alla ledarna för den ryska oppositionen. En stor
kampanj var redan i gång för att mobilisera partierna i världen för att stödja
Stalins byråkrati . På detta plenum kämpade och tvistade vi om de fraktionella
frågorna i partiet, bedömningen av den politiska situationen, den fackliga
frågan, organisationsfrågan - vi kämpade ursinnigt om alla dessa frågor. Det
var vårt verkliga intresse. Sedan kom vi till den sista punkten på
dagordningen, den ryska frågan. Bertram D. Wolf e, som rapporterade för
Lovestones majoritet, "förklarade" den utförligt, under två timmar.
Sedan lämnades frågan öppen för diskussion. En efter en, begärde varje medlem
av Lovestones och Fosters fraktioner ordet för att uttrycka sitt instämmande
med rapporten och bättra på för att visa att han förstod nödvändigheten av
uteslutningarna och var för dem.
Jag talade inte. Naturligtvis kände sig de andra medlemmarna av
Cannon-fraktionen, på grund av min tystnad, tveksamma inför att tala. De tyckte
inte om situationen och organiserade ett slags kampanj med påtryckningar. Jag
minns fortfarande, hur jag satt längst bak i salen, missnöjd, bitter och
förvirrad, övertygad om att det var något skumt med frågan men utan att veta
vad det var. Bill Dunne, det svarta fåret i familjen Dunne, som vid den tiden
var medlem i den politiska kommittén, och min närmaste medarbetare, kom
tillbaka med några av de andra. "Jim, du måste säga något i den här
frågan. Det är den ryska frågan. De kommer att skära vår fraktion i bitar om du
inte säger något om den här rapporten. Gå upp och säg några ord för
protokollet."
Jag vägrade att göra det. De framhärdade, men jag var orubblig. "Jag
kommer inte att göra det. Jag kommer inte att säga något i den här
frågan." Det var inte "klok politik" från min sida, även om det
kan förefalla så i efterhand. Det var inte alls något föregripande av
framtiden. Det var helt enkelt en stämning, en grundmurad personlig känsla som
jag hade när det gällde den frågan. Vi hade ingen verklig information. Vi
visste inte riktigt vad som var sanning. Vid den här tiden, 1927, hade
dispyterna i det ryska partiet börjat omfatta internationella frågor — frågan
om den kinesiska revolutionen och den anglo-ryska kommittén.
I början av sommaren 1928 åkte Cannon till Moskva som delegat till
Kominterns sjätte världskongress.
Jag placerades i programkommissionen, delvis därför att de andra
fraktionsledarna inte var särskilt intresserade av programmet. "Lämna det
till Bucharin. Vi vill inte bekymra oss om det. Vi vill komma med i den
politiska kommission som kommer att besluta om vår fraktionskamp; i den
fackliga kommissionen; eller någon annan praktisk kommission som kommer att
besluta något om någon liten enkel facklig fråga som bekymrar oss." Sådan var
den allmänna stämningen i den amerikanska delegationen. Jag skyfflades in i
programkommissionen som ett slags ärebetygelse utan innehåll. Och för att säga
er sanningen, så var inte jag heller särskilt intresserad.
Men det visade sig vara ett ordentligt misstag - att placera mig i
programkommissionen. Det kostade Stalin mer än en huvudvärk, för att inte tala
om Foster, Lovestone och de andra. Eftersom Trotskij, förvisad till Alma Ata,
utesluten ur det ryska partiet och Kommunistiska Intemationalen, appellerade
till kongressen. Ni förstår, Trotskij reste sig inte bara och gick bort från
partiet. Han kom tillbaka efter sin uteslutning, vid det första tillfället i
och med sammankallandet av Kominterns sjätte kongress, inte bara med ett
dokument som överklagade hans fall, utan med ett fantastiskt teoretiskt bidrag
i form av en kritik av Bucharins och Stalins förslag till program. Trotskijs
dokument bar titeln "Förslaget till program för Kommunistiska
Intemationalen: En kritik av grundvalarna". Genom något förbiseende i
apparaten i Moskva, som skulle vara byråkratiskt vattentät, korn detta dokument
av Trotskij in i Kominterns översättningsrum. Det ramlade ned i rummet, där de
hade ett dussin eller fler översättare och stenografer som inte hade annat att
göra. De plockade upp Trotskijs dokument, översatte det och distribuerade det
till ledarna för delegationerna och medlemmarna i programkommissionen. Så, tro
det eller ej, det lades i mitt knä, översatt till engelska! Maurice Spector,
delegat från det kanadensiska partiet, och i ungefär samma sinnestillstånd som
jag, befann sig också i programkommissionen och han fick en kopia. Vi gav fan i
fraktionsmötena och kongressessionerna medan vi läste och studerade detta
dokument. Sedan visste jag vad jag skulle göra, och det gjorde han också. Våra
tvivel hade lösts upp. Det var klart som dagen att marxismens sanning stod på
Trotskijs sida. Vi gjorde en överenskommelse på stället - Spector och jag - att
vi skulle åka hem och inleda en kamp under trotskismens fana.
Vi inledde inte kampen i Moskva på kongressen, även om vi redan var helt
övertygade. Från den dag jag läste detta dokument betraktade jag mig själv,
utan ett enda tvivel därefter, som lärjunge till Trotskij.